- Project Runeberg -  Anna Karenina : roman i åtta delar (Agrell) / Senare bandet /
432

(1926) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Sigurd Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - XXVI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

han hatade henne, därför att han älskade en annan kvinna,
det var tydligt.

Och erinrande sig de hårda ord, som han sagt till henne,
tänkte Anna ytterligare ut de ord, som han tydligtvis hade
velat och kunnat säga, och bragte sig så allt mer och mer i
upphetsning.

»Jag håller er inte kvar, — hade han kunnat säga. — Ni
kan gå, vart det lyster er. Ni har inte velat skilja er från
er man, sannolikt därför, att ni tänkt på att ha möjlighet
att återvända till honom. Var så god och gör det! Har ni
behov av pengar skall jag ge er. Hur många rubler behövs?»

Alla de mest hårdhjärtade ord, som en rå människa
skulle kunnat säga, lät hon i sin inbillning honom yttra till
sig, och kunde icke förlåta honom dessa ord, det var som
om han verkligen hade uttalat dem.

»Men hade han inte senast i går bedyrat henne sin kärlek,
han, en uppriktig och hederlig man? Har jag då inte förut
mången gång varit förtvivlad utan anledning?» sade hon
strax därefter till sig själv.

Hela dagen med undantag av ett par timmar, som
åtgingo till hennes besök hos fru Wilson, tillbragte Anna
med att grubbla över, om allt var slut eller om det fanns
en möjlighet att hoppas på försoning, om hon genast borde
fara sin väg eller om hon än en sista gång skulle tala med
honom. Hon väntade på honom hela dagen, och på kvällen,
då hon gick in i sitt rum efter att ha sagt till tjänsteflickan
att meddela honom, att hon hade huvudvärk, sade hon till
sig själv: »kommer han in till mig, fastän min
kammarjungfru sagt honom detta, så betyder det, att han ännu håller
av mig — gör han det inte, så betyder det, att allt är slut,
och då har jag att besluta om vad jag skall göra!...»

På kvällen hörde hon bullret, då hans vagn stannade
utanför, hon hörde hans ringning, hans steg, hur han
samtalade med tjänsteflickan: han tog för gott vad som sades
honom, ville icke veta något mer om saken och gick in till
sig.

Och då stod det tydligt och klart för henne, att döden
var det enda medlet, att återuppväcka kärleken till henne i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:26:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/karenina/2/0432.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free