- Project Runeberg -  Anna Karenina : roman i åtta delar (Agrell) / Senare bandet /
434

(1926) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Sigurd Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - XXVI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

honom och hållande ett ljus ovanför hans ansikte
betraktade hon honom länge. Nu, då hon såg honom sovande,
kände hon en sådan kärlek till honom, att hon icke kunde
hålla tillbaka tårar av ömhet. Men hon visste, att om han
vaknade, skulle han se på henne med en kall blick, som
talade om medvetande om, att han hade rätten på sin sida,
och hon visste, att innan hon skulle kunna tala med honom
om sin kärlek, måste hon dock först visa honom, att det var
han som förgått sig mot henne. Utan att ha väckt honom
återvände hon till sitt rum, och efter att ha tagit en andra
dosis av opiet, somnade hon fram mot morgonen in i en
tung halvslummer, vari hon aldrig helt förlorade
medvetandet om sig själv.

På morgonen väcktes hon plötsligt ur dvalan av en
förskräcklig mardröm, densamma som några gånger redan före
hennes förbindelse med Vronskij hade visat sig för henne.
En gubbe med tovigt skägg stod böjd över ett stycke järn
och sysslade med något, medan han frammumlade
meningslösa franska ord, och som alltid vid denna mardröm — det
var det fasansfulla därmed — hade hon en känsla av, att
gubben icke alls bekymrade sig om henne, men i alla fall
företog sig någonting förfärligt med järnet, som befann sig
över henne. Och hon vaknade badande i kallsvett.

Då hon stigit upp, erinrade hon sig gårdagen som i en
dimma.

»Vi kom i tvist. Detsamma har hänt som åtskilliga
gånger förut. Jag lät säga honom, att jag hade ont i huvudet,
och han kom inte. I morgon reser vi härifrån, jag måste
träffa honom och ordna för avfärden», sade hon till sig själv.
Och då hon fått veta, att han befann sig i sitt rum, begav
hon sig till honom. Då hon gick genom salongen, hörde hon,
att ett ekipage stannade framför huvudentrén. Hon såg ut
genom fönstret och blev varse en täckvagn, ur vars fönster
en ung dam i lilafärgad hatt tittade ut för att säga något
till en lakej, som just stod och ringde på dörrklockan.
Efter att ha talat med tjänstefolket i tamburen, kom någon
uppför trappan, så hörde hon Vronskij gå i rummet
bredvid salongen. Sedan skyndade han med snabba steg nedför

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:26:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/karenina/2/0434.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free