Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingenting glatt. Allt är vidrigt. Nu ringer det till
aftonsång, och köpmannen där borta korsar sig så omsorgsfullt,
som om han vore rädd att tappa något. Vad tjänar dessa
kyrkor till, denna klockringning och denna lögn? Det är
bara till för att dölja, att vi alla hatar varandra. Alla är
vi som kuskarna där, som just råkat i gräl. Jasjvin säger:
han vill plundra mig in på bara kroppen, och detsamma vill
jag med honom. Ja, det är sanning!»
Ur dessa tankar, som så starkt lagt beslag på hennes
uppmärksamhet, att hon glömt bort att tänka på sin
belägenhet, väcktes hon plötsligt genom att vagnen
stannade framför huset, där hon bodde. Då hon fick syn på
portieren, som trätt ut för att ta emot henne, erinrade hon
sig igen, att hon hade sänt av en biljett och ett telegram.
— Har det kommit något svar? — frågade hon.
— Jag skall strax se efter, — svarade portieren och
kastade en blick på sin pulpet. Han tog upp och räckte henne
ett telegramkuverts tunna fyrkant. »Jag kan inte komma
före klockan tio. Vronskij», läste hon.
— Och har budet, som jag skickade, inte kommit tillbaka?
— Nej, inte än, — svarade portieren.
»Ja, är det så, då vet jag vad jag har att göra», — sade
hon, och kännande inom sig en obestämd vrede och ett
behov efter hämnd stiga upp, ilade hon uppför trappan. —
»Jag skall själv resa ut till honom. Innan jag lämnar honom
för alltid, skall jag säga honom allt. Aldrig i hela mitt liv
har jag hatat någon så som denna människa!» tänkte hon.
Varseblivande en av hans hattar på en klädhängare,
darrade hon till av vedervilja. Hon besinnade icke, att hans
telegram var svar på hennes telegram och att han ännu icke
fått hennes biljett. Hon föreställde sig honom i detta nu
lugnt samspråkande med sin mor och fröken Sorokina,
fröjdande sig åt hennes lidanden. »Ja, jag måste ge mig av
fortast möjligt», sade hon till sig själv, ännu utan att veta,
vart hon skulle fara. Hon ville så fort som möjligt komma
undan från de känslor, hon erfor i detta förfärliga hus.
Betjäningen, väggarna, möblerna i detta — allt väckte
vedervilja och vrede hos henne, allt tryckte på henne som en tyngd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
