Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
må kunna göra sig kvitt det, som oroar henne, — sade
den medresande damen på franska och stack ut
tungspetsen mellan tänderna, tydligen belåten med sin fras.
Dessa ord voro alldeles som ett svar på Annas fråga.
»Göra sig kvitt det, som oroar», upprepade Anna för sig
själv. En blick på den rödkindade herrn och hans magra
hustru sade henne, att denna kvinna med det sjukliga
utseendet höll sig för en oförstådd och att mannen med
avsikt lät henne framhärda i denna uppfattning. Anna tyckte
sig se deras historia framför sig, hennes blick trängde in i
varje skrymsle av deras själsliv. Men det fanns ingenting
däri, som kunde väcka hennes deltagande, och hon
fortsatte åter sin tankegång.
»Ja, det finns något, som i hög grad oroar mig. Och
därför har människan fått sig förstånd, att hon skall kunna göra
sig kvitt sådant. Varför inte släcka ut ljuset, när man inte
längre har något att betrakta, då det har blivit vidrigt att
se på allt omkring? Men hur? Varför kom nyss
konduktören skyndande förbi? Varför skriker de i vagnen bredvid?
Varför pratar de, varför skrattar de? Allt är osanning,
allt är lögn, allt är bedrägeri, ondska!...»
Då tåget anlänt till stationen, trädde Anna ut med
övriga avstigande resande. Hon skilde sig strax från dem
som voro de en hop spetälska, och blev stående på
perrongen ansträngande sig att återkalla i minnet, varför hon
kommit hit och vad hon här ämnat företa sig. Allt det, som
förut tyckts henne möjligt, var nu så svårt för henne att
föreställa sig, särskilt i närheten av denna larmande hop av
vidriga människor, som icke ville lämna henne i fred. Än
kommo bärare framstörtande till henne för att erbjuda sina
tjänster, än kommo unga män under högljutt samtal och
smällande med klackarna i perrongens bräder vandrande
förbi henne och sågo henne i ansiktet, än gingo personer,
som hon mötte, åt orätt håll, då de skulle förbi. Så
erinrade hon sig, att hon skulle fara vidare, om det icke fanns
något svar, hejdade en av bärarne och frågade honom,
om det icke hade kommit en kusk med ett brev till greve
Vronskij.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
