Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde delen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vänner, som icke hade något intresse för en bok med så lärt
innehåll, talade icke alls med honom om den. Allmänheten,
vars uppmärksamhet just nu var fångad av annat, visade
en fullständig likgiltighet, och kritiken yttrade under loppet
av en månad icke ett ord om boken.
Sergej Ivanovitj beräknade noga den tid, som kunde
behövas för att en recension skulle hinna bli färdigskriven,
men både en och två månader förflöto utan att tystnaden
bröts.
Blott i »Severnyj Zjuk» hade i förbifarten i ett kåseri om
sångaren Drabanti, som förlorat sin röst, några föraktfulla
ord yttras om Koznysjevs bok, vilka läto förstå, att denna
skrift för länge sedan fått sin dom av allmänheten och
överantvardats åt allas hån.
Slutligen, då över två månader gått, uppenbarade sig
en artikel i en allvarlig tidskrift. Sergej Ivanovitj kände
författaren personligen. Han hade en gång träffat honom
hos Golubtsov.
Artikelförfattaren var en ung sjuklig publicist, skicklig
skriftställare, men ganska obildad och bortkommen i
privatlivet.
Trots all sin tidigare sidvördnad för författaren begynte
Sergej Ivanovitj att med en känsla av aktning ta del av
uppsatsen. Den var förfärlig.
Artikelförfattaren hade tydligen uppfattat boken på
ett sätt, som den rakt icke kunde tolkas på. Men han hade
så skickligt valt sina citat, att det för dem, som icke läst
boken — och det hade så gott som ingen — måste synas
alldeles uppenbart, att hela boken icke var något annat än
en anhopning av högtravande ord, till på köpet brukade i
orätt sammanhang — vilket antyddes genom frågetecken
vid citeringen — och att dess författare var en fullständigt
ovederhäftig person. Och allt var så kvickt skrivet, att
Sergej Ivanovitj själv icke skulle kunnat hålla tillbaka
sådana spydigheter, om det gällt att kritisera en annan.
Och det vår just det förskräckliga.
Om Sergej Ivanovitj också med största
samvetsgrannhet sökte pröva bärkraften hos recensentens slutledningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
