Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde delen - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så kom barnjungfrun fram till modern med barnet.
Agafja Michajlovna följde efter med ansiktet mysande av
ömhet.
— Han känner igen, ja, det gör han. Vid Gud, mor lilla
Katerina Alexandrovna, han har känt igen mig! — sökte
Agafja Michajlovna överrösta barnet.
Men Kitty hörde icke på henne. Otåligheten växte inom
henne samtidigt med barnets.
På grund av bådas otålighet kunde amningen på en god
stund icke komma i gång. Barnet grep icke där det skulle
och blev ursinnigt.
Slutligen efter förtvivlat flämtande skrik och sugande
smackningar i tomma luften, ordnade sig saken, och moder
och barn kände sig samtidigt lugnade och tystnade båda.
— Men den stackarn är ju alldeles svettig, — sade Kitty
och lät handen glida över barnet. — Varför tror ni, att han
kan känna igen? — tillade hon med en blick på barnets
ögon, som skälmaktigt — så föreföll det henne — tittade
fram ur mössan, som glidit på sned, och betraktade därpå
de små kinderna, som regelbundet hävde och sänkte sig,
och den fram och tillbaka vaggande lilla handen med den
röda innersidan.
— Det är inte möjligt! Och om han skulle känna igen
någon, så borde det väl vara mig, — sade Kitty med ett
leende till svar på Agafja Michajlovnas påstående.
Hon log åt, att fast hon sade, att gossen icke kunde känna
igen, så visste hon dock i sitt hjärta, att han icke blott kände
igen Agafja Michajlovna, utan kände och förstod allt
möjligt, kände och förstod till och med sådant, som andra icke
hade reda på och som hon, barnets mor, först tack vare det,
hade lärt sig känna och förstå. För Agafja Michajlovna,
för barnjungfrun, för morfadern och till och med för fadern
var Mit’ja en varelse, som blott behövde materiell vård,
men för modern var han redan sedan länge ett andligt
väsen, med vilken hon redan hade genomlevat en hel
själshistoria.
— Ja, när han vaknar, skall ni få se, om Gud vill. När
jag gör så här, så skiner han riktigt opp, den lille raringen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
