Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde delen
- VI
- VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han skiner opp som den klara dagen, — sade Agafja
Michajlovna.
— Nå väl, vi får se då, — viskade Kitty. — Gå nu, han
somnar nu.
VII.
Agafja Michajlovna gick ut på tåspetsarna.
Barnjungfrun drog ned rullgardinen, jagade bort flugorna från den
lilla sängens muslinsförhängen och släppte ut en broms,
som surrade mot rutan. Sedan satte hon sig ned och
fläktade med en vissen björkkvist över mor och barn.
— Så’n hetta, så’n hetta! Måtte Gud ge oss regn, — sade hon.
— Ja, ja, tst... — svarade blott Kitty, som lätt
vaggande ömt tryckte till sig den knubbiga lilla handen, som
Mit’ja alltjämt sakta svängde med och än öppnade, än
tillslöt. Denna lilla hand satte Kitty i bryderi: hon hade sådan
lust att kyssa den, men var rädd för att hindra barnet
från att somna, om hon gjorde det. Slutligen upphörde
handen att röra sig och de små ögonen slöto sig. Blott då och
då lyfte barnet på sina långa bågiga ögonfransar och
tittade upp på modern med fuktigt glänsande ögon, som i
halvdagern tycktes vara svarta till färgen. Barnjungfrun
hade upphört att fläkta och somnat in på sin stol. Nedifrån
hördes gamle furstens bullrande stämma och Katavasovs
skratt.
»De har tydligen kommit i samspråk utan att jag behövt
hjälpa dem på traven», — tänkte Kitty, — »men i alla fall är
det förargligt, att Kost’ja inte skall vara hemma.
Troligtvis har han begivit sig till bigården igen. Fast det är
tråkigt för mig, att han så ofta är där, så gläder jag mig dock
åt det. Det förströr honom. Nu har han på det hela taget
blivit mycket bättre till humöret än i våras. Men då var
han så dyster och gick och kvalde sig så, att jag blev
riktigt rädd för honom. Ja, vad han är löjlig!» viskade hon
leende.
Hon visste, vad det var som plågade hennes man. Det
var hans otro. Men fastän hon, om man frågat henne om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:26:41 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/karenina/2/0481.html
