Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde delen - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han kärlek i stället för dennes vilja, och denna nya filosofi
gav honom tillfredsställelse ett par dagar, medan han höll
fast vid den, men den störtade samman, då han från livets
synpunkt skärskådade den. Då visade den sig vara en
muslinsdräkt, som icke gav någon värme.
Sergej Ivanovitj hade givit honom rådet att läsa
Chomjakovs teologiska skrifter. Levin läste igenom andra
bandet av Chomjakovs samlade verk, och fast han till en
början stöttes tillbaka av den polemiskt lagda, eleganta och
spirituella stilen, gjorde dock kyrkans lära i denna
framställning ett starkt intryck på honom. Han fängslades först
och främst av tanken, att förmågan av inträngande i de
gudomliga sanningarna icke givits åt människan i och för sig
utan åt en gemenskap av människor förenade i kärlek — det
kyrkliga samfundet. Han kände sig glad inför tanken, hur
mycket lättare det var att tro på ett levande kyrkosamfund,
som bestämde alla människornas trosläror, ett samfund,
som i sin spets hade Gud och därför var heligt och ofelbart
och från vilket man hade att övertaga tron på Gud,
skapelsen, syndafallet, återlösningen, än det var att begynna
med tro på en fjärran hemlighetsfull Gud, världens skapelse
o. s. v. Men sedan han därefter genomläst en kyrkohistoria
av en romersk katolsk författare och en liknande
framställning av en grekisk katolsk författare och sett, hur de båda
kyrkosamfunden, vart och ett ofelbart, fördömde varandra,
förlorade han tillförsikten till Chomjakovs lära om kyrkan,
och denna tankebyggnad sjönk i stoftet alldeles som allt,
han sett filosoferna bygga upp.
Hela denna vår hade han icke varit sig själv och
genomlevat förfärliga stunder.
»Utan kunskap om vad jag är för något och varför jag
finns till är det omöjligt att leva. Och denna kunskap kan
jag inte nå, följaktligen kan jag inte leva», sade Levin till
sig själv.
»I den oändliga tiden, i den oändliga materien, i det
oändliga rummet utvecklar sig organismen — en bubbla på
vattnet. Denna bubbla håller en tid och brister så, och en
sådan bubbla är — jag.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
