- Project Runeberg -  Anna Karenina : roman i åtta delar (Agrell) / Senare bandet /
489

(1926) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Sigurd Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde delen - X

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Dessa angelägenheter lade beslag på honom icke därför,
att han för sig själv fann dem särskilt berättigade ur några
allmänna synpunkter såsom förut varit fallet i hans
tankeliv, tvärtom, han hade nu, modfälld över den motgång, han
haft med sin verksamhet för det allmänna bästa, fylld av
sina tankar och överhopad som han var av uppdrag, som
från alla håll kommo över honom, fullständigt uppgivit alla
planer på en insats för det allmänna bästa, och dessa
angelägenheter upptogo hans krafter blott därför, att han måste
göra, vad han gjorde — han kunde ej annat.

Tidigare — det var något som begynt redan i hans
barndom och utvecklat sig in i hans fulla mannaålder — hade
han märkt, då han bemödat sig att åstadkomma något gott
för alla, för mänskligheten, för Ryssland, för hela
bysamhället, att tankarna på det han förehade voro angenäma,
men att själva verksamheten visade sig vara något, som det
var svårt att hålla fast vid. Han fann sig sakna full
övertygelse om att det han skulle utföra var något nödvändigt,
och själva verksamheten, som till en början tyckts vara
något så stort, krympte så ihop och blev till intet. Men nu
när han efter sitt giftermål allt mer och mer började
inskränka sig till ett liv för egna syften, hade han dock, fast
han icke kände någon glädje vid tanken på sitt verk, en
fast tillförsikt om att det han företog sig var något
nödvändigt, han märkte, att han hade bättre framgång med
vad han förehade än förut och att det, han ägnade sig åt,
växte till något allt större och större.

Nu grävde han sig nästan mot sin egen vilja allt djupare
och djupare ned i marken som en plog, så att han icke kunde
taga sig upp igen utan att ha vänt en remsa jord åt sidan.

Det var utan tvivel nödvändigt för hans familj att leva
så som hans fars och farfars gjort. Han måste uppfostra
sina barn inom samma bildningskrets. Det var lika
nödvändigt som att ha sitt dagliga bröd. Och för detta syfte
var det lika nödvändigt som att laga mat att ordna så med
lantbruket, att Pokrovskoje bar sig. Lika otvivelaktigt som
det var envars plikt att återbetala en skuld, var det nu hans
plikt att lämna efter sig sin fäderneärvda jord till sin son

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:26:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/karenina/2/0489.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free