Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde delen - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
över himlen. Man hade ännu bortåt tvåhundra steg kvar
till gården, då en vindkåre kom svepande och man vilket
ögonblick som helst kunde vänta sig en störtskur.
Barnen sprungo före de stora med på en gång ängsliga
och glada rop. Darja Alexandrovna kämpade mödosamt
med kjolarna, som klängde sig om benen på henne, hon
gick icke längre utan sprang framåt bemödande sig att icke
släppa sina små ur sikte. Herrarna höllo fast i sina hattar
och ilade efter med långa steg. Man hade just hunnit fram
till förstutrappan, då den första tunga droppen slog mot
takrännans bleck. Barnen och efter dem de vuxna störtade
under muntert samspråk in i skydd av taket.
— Var är Katerina Alexandrovna? — frågade Levin
Agafja Michajlovna, som mötte honom i förstugan med
famnen full av linnetyg och filtar.
— Jag trodde, hon var med er, — sade hon.
— Och Mit’ja?
— Han måtte vara i hagen, barnjungfrun är nog med.
Levin grep tag i filtarna och satte av åt hagen till.
Under denna korta mellantid hade molnmassan hunnit
att komma rakt framför solen, och det blev så skumt som
vid en förmörkelse. Vinden svepte fram envist trängande
på och höll Levin gång på gång tillbaka, rev ned blad och
blommor från lindarna, drog löven från de vita
björkgrenarna och böjde ned allt åt samma sida: akacior,
blomsterstånd, kardborrsblad, gräs och trädtoppar. Några
bondflickor, som arbetat i trädgården, rusade gällt skrikande in
under arbetarboställets tak. Störtregnets vita ridå skymde
undan synranden och dolde redan hela skogen och hälften
av det framför denna liggande fältet. Snabbt nalkades den
nu hagen. Imma av fina regnstänk lagrade sig i luften.
Med nedböjt huvud hade Levin under kamp med vinden,
som var nära att rycka ifrån honom filtarna, springande
nästan nått fram till hagen och bakom en ek blivit varse
något, som skymtade vitt, då plötsligt allt flammade till, det
var som om hela jorden fattat eld och himlavalvet rämnat.
När Levin åter spärrat upp sina för en stund av ljusskenet
bländade ögon, kunde han genom den täta regnridån, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
