Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde delen - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu lagt sig mellan honom och hagen, urskilja, att den gröna
toppen på en för honom välkänd ek på ett underligt sätt
hade ändrat läge. »Har åskan slagit ner där?» hann Levin
knappt tänka, innan trädtoppen med hastigt ökad fart
försvann bakom de andra träden och det hördes ett brak
av en stor stam, som föll ned över andra träd.
Blixtskenet, åskknallen och känslan av en köldrysning
över hela kroppen sammangöto sig för Levin i ett enda
intryck av fasa.
— Herre Gud, Herre Gud! Måtte den inte ha fallit
på dem! — utbrast han.
Och ehuru han genast kom att tänka på, hur
meningslös denna bön var, att de icke skulle ha dödats av en ek,
som redan störtat, upprepade han i alla fall sina ord
kännande med sig, att han i alla fall icke kunde företa sig något
bättre än att mumla denna meningslösa bön.
Då han kom springande fram till den plats, där Kitty
vanligen brukade vara med pojken, fann han ingen.
De voro på andra sidan i skogen under en gammal
lind. Han hörde rop därifrån. Två mörkklädda gestalter
— nyss hade de varit iförda vita klänningar — stodo böjda
över något. Det var Kitty och barnjungfrun. Regnet hade
redan upphört och det började ljusna igen, då Levin kom
framrusande till dem. Barnjungfruns kjol var torr nedtill,
men Kitty hade blivit alldeles genomvåt, så att kläderna
kletade sig om kroppen. Fast regnet hade upphört, stodo
bägge kvar i samma ställning som vid ovädrets utbrott:
bägge stodo lutade över den gröna kuren på en barnvagn.
— Lever ni? Är ni oskadade? Gud. vare lov! —
utropade han, medan han plumsade fram till dem med
pjäxorna fulla av vatten.
Kittys friska, våta ansikte tittade med ett ängsligt
leende mot honom under en hatt, som alldeles förlorat sin
ursprungliga form.
— Nej, tycker du inte, att det här är rysligt! Jag kan
inte förstå, hur du kan vara så oförsiktig!
— Det är verkligen inte min skuld. Jag skulle just ge
mig av med honom, men så började har sprattla så. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
