Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
därigenom blef han olik alla andra, hon förr
mött.
Karin gladde sig åt att se honom så frisk
och liflig, och att det kom färg på hans kinder.
Hur länge som helst skulle hon kunnat sitta
så och endast glädja sig åt vissheten, att han
skulle få lefva. Endast därpå tänkte Karin, när
hon log och sade:
— Tacka mig icke mer. Jag har ju
ingenting gjort, och sjunga kan jag inte.
Då blef det första gången tyst mellan dessa
två, och tystnaden räckte länge. Den unge
fänriken såg plågad ut, och det kom något
mörkt öfver hans ansikte, som skrämde Karin.
Hon trodde, att hon gjort honom ledsen, och
visste ej hvad hon skulle säga mera.
Då bröt den unge mannen ändtligen
tystnaden, och, talande i en helt annan ton, lägre
än förut, nästan som om han blygts öfver sina
egna ord och velat göra dem mildare, sade han:
— Jag har vax-it döden mycket nära och
känner först nu, att jag vaknat åter till lifvet.
Därefter teg han på nytt, tystnaden, som
föll omkring dem båda, tycktes darra af tankar,
dem ingen uttalade. Karin kunde icke göra
sig fri från den känsla af skrämsel, som gripit
henne, och i det hon sökte efter ord för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
