Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fabian Skotte satt tyst kvar i sitt hörn och
var i sitt sinne ej mindre upprörd. Den
kraftiga underläppen sköt fram, och i pannan låg
veck. Han tänkte på de år, då han lefvat gift,
på den första tidens korta lycka och på de
långa år af split, som följt, tänkte på, hur han
gått med leende uppsyn inför främlingar och
knappast i ensamheten vågat hängifva sig åt
sin grämelse, af fruktan att det helvete hans
hem dolde, skulle blifva sedt och beklagadt af
alla. Hvarifrån hatet mellan honom och hans
hustru kommit, visste han aldrig, kunde icke
utröna det. På något dunkelt sätt hade han
en gång trott sig förstå, att hans hustru längtat
efter ett barn, och att då barnet uteblef, fick
hon aldrig frid. Men han hade aflägsnat denna
förklaring på deras ständiga missämja som
omöjlig. Själf hade han ju också sörjt öfver,
att intet barn kom. Men kan sådant alstra hat?
Detta fann Fabian Skotte vara en orimlighet,
och när han tänkte på sitt äktenskap, som
varit fyldt af scener och onda ord, hade han
blott kvar en känsla af skrämsel, som fyllt
honom, då han fick vara vittne till, hur den
kvinna, han en gång älskat, plötsligt förändrades
och blef en annan. Ensam och barnlös hade
han lefvat sedan dess. Och när han nu sökte
en hustru, skedde det, emedan han var en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
