Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på helt annat sätt, än fadern anade eller ens
någonsin skulle få veta. Känslan för fadern,
som varit det högsta för henne, denna inrotade
vördnadskänsla, med hvilken hon kämpat så
tungt och så ensam, innan hennes beslut mognat,
kom öfver henne med sådan kraft, att hon
helst velat kasta sig om faderns hals, gråta ut
hos honom och säga honom allt. Men hon
förmådde det icke. Den värme, som låg
bunden inom henne, löste sig icke så lätt, och
själfbevarelseinstinkten befallde henne äfven att
vara hård nu för att icke en gång senare helt
förhärdas.
Med återhållen rörelse räckte hon fadern
sin hand och sade vemodigt:
— Jag vill göra, hvad som är rätt, far.
Det vill jag. Kunde man bara veta det alltid?
Magnus Brandt höll dottern om båda
armarna och såg in i hennes ansikte.
— Nånå! genmälde han med ett försök att
skämta. Vi skiljas väl icke för lifvet.
— Nej, nej, svarade dottern, och sprang
hastigt upp i den gamla sufflettvagnen, som
väntade. Karin satt där redan för att följa
systern till stora landsvägen, där ägorna togo slut.
Så for Cecilia Brandt bort från sin faders
gård, bort från den plats, där hon haft det så
ondt och så godt, den enda plats hon riktigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
