Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uttryck, hvarpå icke sparades. Först när
Magnus Brandt dundrat sig trött, försvarade sig
Sara. Ingenting hade hon hört, ingenting sett.
Det var brukspatrons egen befallning, att
fröken Karin skulle hålla fänriken sällskap.
Den hade Sara åtlydt, som det ägnar och
anstår en ringa tjänarinna, hvilken lärt sig att
lyda utan alla resonemang. Att hon sett
kuvertet med ringen, som Karin hämtade den
morgon då fänriken rest, förteg Sara visligen.
Den hemligheten gömde hon, denna gång kanske
mest för sin egen skull, bland alla de väl
förvarade dylika, som hon städse gömt bakom
sina gamla läppar, hvilka lärt sig att både
tala och tiga i rättan tid. Och så väl förstod
Sara lägga sina ord, att Magnus Brandt till
sist blef lugnad och nära nog kostade på
trotjänarinnan en half ursäkt, innan hon gick.
Med räddad ära och betydligt lättare om hjärtat,
än hon kommit, återvände Sara från detta
samtal till sina sysslor, utan att låtsa märka
den nyfikenhet, hvarmed det öfriga tjänstfolket
sökte framlocka förtroenden om samtalets
förlopp, som hvar och en visste aldrig skulle
vankas. Att samtalet i alla händelser aflupit
till Saras förmån, det kunde emellertid alla
märka, och det stack den gamla heller icke
under stol med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
