Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon hade, det enda, som gaf henne glädje och
tröst.
Med brefven i fickan gick Karin ut. På
måfå gick hon vägen fram och visste sig ingen
råd. Slutligen kom hon in på skogsstigen, och
väl inne på den påskyndade Karin sina steg.
Stigen syntes knappast, snön föll och föll, och
under granarna skimrade flingorna hvitt mot
de gröna barren, som långsamt täcktes. Karin
var van att gå i skogen, och det dröjde ej
länge, innan gläntan låg framför henne med
den lilla röda stugan, där röken steg från
skorstenen.
Därinne satt gubben Svedin och målade på
en röd tulpan, som skulle pryda utsidan på
en bröllopskista. Till honom vände sig Karin i
sin nöd, och honom bad hon att få gömma brefven
där, till dess att hon en annan gång kunde få
komma och hämta dem tillbaka. Listigt lade
Karin sina ord, lifligt spelade hennes klara
ögon och dårade den gamle. Visst började
han med att säga: »Jag tackar. Jag tackar.
Ska jag vara med om maskopi och funder på
gamla dar?» Men till sist gaf han med sig. Ty
han kunde ej annat. Så olycklig såg Karin ut,
och så vackert bad hon. Tog hon till den rösten,
veknade gubben Svedin och lofvade hvad som
helst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
