Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vetat, att något nu måste komma, något som
rörde hennes väl och ve, något, som hon ville
fly men icke kunde.
Karin förstod, att hon måtte ha svarat
något. Ty fadern gick utan att säga något
förbi henne och satte sig i soffan.
— Jag har något att säga dig, sade han.
Men orden tycktes ej vilja komma öfver hans
läppar. Till sist vinkade han dottern till sig,
såg henne in i ögonen och fortfor:
— Jag ser att du förstår mig. Och det är
naturligt nog. Du är ju stora flickan nu. Och
du har ej kunnat undgå att märka det. Det
är om Fabian Skotte, jag vill tala.
Så började denna söndagsmorgon i
september, och mera af det, som då skedde, kunde
Karin aldrig erinra sig.
Samtalet måste dock hafva varat länge.
Ty det är redan långt lidet på förmiddagen,
och Karin har gått direkt från fadern och ut.
Så länge hon lefver, tycker hon sig skola
minnas hans röst, som ropade »Karin». Så länge
hon lefver, skall hon komma att minnas, hur
hans ansikte darrade, när han nämnde Fabian
Skottes och systerns namn. Hon måtte ha
svarat något, gifvit något löfte. Ty hon ser
ännu, hur faderns ansikte ljusnar, känner hans
hand stryka sitt hår. Eljest är det hela en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
