- Project Runeberg -  Kärlekens väsen /
119

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI. Från densamme till densamme

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

lig och själslig rubbning erinrar jag mig en färsk
tidskriftsartikel av mr Finck, vari han analyserar Sapphos
uppfattning av kärleken. »I Sapphos berömda dikt»,
säger han, »som så ofta förklarats vara en
sammanfattning av alla de känslor som utgöra kärleken, har
jag ej kunnat finna något annat än en komisk
förteckning på de känslor som kunna överväldiga en
kvinna, om hon möter en björn i skogen — ’dödlig
blekhet, kallsvett, hjärtklappning, tungförlamning,
darrning i hela kroppen, ett svimningsanfall’.»

Dante utstod liknande plågor på grund av
kärleks-rubbningar, om du minns. I detta sammanhang vill
jag citera följande ur Diderots »Handlingens
paradoxer »:

»Antag att två älskare skola framföra sitt frieri.
Vem reder sig bäst? Inte jag, det kan jag försäkra.

Jag kommer ihåg att jag nalkades det älskade före-

målet med fruktan och bävan; mitt hjärta bultade,
mina tankar förvirrades, min röst svek mig, jag
hackade sönder allt vad jag sade, jag ropade ja i stället
för nej, jag begick tusen bockar, jag var gränslöst
idiotisk, absurd från topp till tå, och ju mera jag insåg

det, desto absurdare bar jag mig åt. Under tiden

kom en munter rival, lätt om hjärtat, behaglig och
självbelåten, och midtför näsan på mig försummade han
intet tillfälle till det finaste smicker, gjorde sig
underhållande och angenäm och hade själv roligt; han bad
att få fatta en hand som genast räcktes honom, ibland
tog han den utan att be om lov och kysste den om
och omigen. Jag stod ensam i en vrå och undvek
en syn som retade mig, kvävde mina suckar, vred
händerna så att det knakade i fingrarna, försjunken i

119

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 07:53:46 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/karlekens/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free