- Project Runeberg -  Kärlek till livet /
22

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kärlek till livet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fröjdade sig åt livet. Mannen betraktade de avgnagda
blanka benen, ännu ljusröda av det cellernas liv, som
icke hunnit dö. Kunde det vara möjligt, att han skulle
ha undergått samma öde innan dagen var till ända? Ja,
vad var livet? Ett fåfängligt och flyktigt ting. Och
det var endast livet som gav smärta. I döden fanns
ingen sådan. Att dö var detsamma som att sova. Det var
stillhet och vila. Men varför var han då icke nöjd att dö?

Han resonerade dock icke länge. Han satt snart
nedhukad i mossan med ett av de funna benen i sin
mun, sugande de rester av liv som ännu färgade dem
svagt ljusröda. Den färska köttsmaken, ehuru svag
och försvinnande nästan som ett minne, gjorde honom
utom sig. Han bet ihop tänderna om benen och bet
hårdt gång på gång. Än var det de som gingo sönder
och än var det hans tänder. Så fann han på att krossa
benen mellan stenar —— han dunkade sönder dem till en
massa och sväljde den. I brådskan dunkade han också
på sina fingrar, och ändå hade han rum för ett
ögonblicks förvåning över att det just icke gjorde så ondt,
när de träffades av den väldiga stenen.

Så kommo fruktansvärda dagar med snö och regn.
Han visste icke vid vilken tid han slog läger eller när
han bröt upp. Han färdades nattetid lika mycket som
om dagen. Han vilade var han föll, och han kravlade
sig vidare när den döende livslågan inom honom
fladdrade upp och brann mindre svagt. Han strävade icke
längre som människa. Det var livet inom honom som
drev honom framåt, ovilligt att dö. Han kände inga
plågor. Hans nerver voro stelnade och domnade, och
hans sinne var fyllt av underliga syner och ljuvliga
drömmar.

22

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 07:53:53 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/karlekliv/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free