- Project Runeberg -  Kärlek till livet /
30

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kärlek till livet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sina ögon; han kunde till och med se det vita seglet
på en liten båt, som skar igenom vattnet på det
glänsande havet. Men han skulle aldrig kunna
tillryggalägga de fyra milen. Han visste det och tänkte på
det med stort lugn. Han visste, att han icke skulle
kunna kräla framåt en halv mil till. Och ändå törstade
han efter att få leva. Det var oresonligt att han
skulle dö efter allt vad han hade genomgått. Ödet
begärde för mycket av honom. Och döende som han
var, vägrade han att dö. Det var kanhända ett vildt
vanvett, men i själva dödens klor opponerade han sig
mot döden och vägrade att underkasta sig.

Han slöt ögonen och samlade sina sinnen med
oändlig ansträngning. Han försökte stålsätta sig mot den
förlamande slapphet, som likt ett stigande tidvatten
sköljde över hans livsandar. Den liknade ett hav,
denna dödliga slapphet, som steg och steg och bit för
bit dränkte hans medvetande. Ibland var han
alldeles överväldigad av den och drev med de ilande
vågorna utåt den stora förgätenheten; men genom
någon själens underbara alkemi fick han tillbaka en
smula viljekraft och tog upp den tysta kampen på
nytt.

Utan att röra sig låg han utsträckt på ryggen, och
han hörde den sjuke vargens andedrag komma allt
närmare och närmare. De nalkades mer och mer
under en ändlig tidrymd, och han rörde sig ej. Han
hörde dem tätt invid sitt öra. Djurets sträva och
torra tunga skrapade som sandpapper mot hans kind.
Hans händer gjorde ett häftigt grepp — åtminstone
ville han sträcka ut dem. Fingrarna voro krökta som
rovfågelsklor, men de slöto sig om tomma luften.

30

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 07:53:53 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/karlekliv/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free