- Project Runeberg -  Kärlek till livet /
56

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wolf

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

upp med ett gnällande läte, och driven av en ny
ingivelse vände han sin uppmärksamhet till Madge.
Hittills hade han icke frågat efter henne, men nu, sedan
bägge hans husbönder hade svikit honom, hade han ingen
annan att hålla sig till. Han gick fram till henne, lade
sitt huvud i hennes knä och stötte med nosen mot
hennes arm —hans vanliga knep, då han ville tigga om
något ynnestbevis. Så drog han sig några steg
baklänges och började lekfullt vrida och vända sig, hoppa
och dansa, stegra sig och sedan åter slå med
framtas-sarna mot jorden, strävande att med hela sin kropp —
från och med de inställsamma ögonen och de bakåt
lagda öronen till och med den viftande svansen —
ge uttryck åt den tanke som bodde inom honom och
som han ej kunde uttala i ord.

Men även detta försök övergav han snart. Han blev
nedslagen av den kallsinnighet som han mötte hos dessa
människor, som aldrig hade varit sådana förut. Han
kunde icke avlocka dem det minsta tillmötesgående,
de lämnade honom intet bistånd. De fäste icke alls
någon uppmärksamhet vid honom. De voro som döda.

Han vände sig om och såg under tystnad efter sin
gamle husbonde. Skiff Miller befann sig nu uppe i
kröken. Inom ett ögonblick skulle han försvinna ur
sikte. Men han vände icke på huvudet, utan vandrade
rakt framåt, med jämna och långsamma steg, som om
han ej hade det ringaste intresse för det som tilldrog sig
bakom hans rygg.

Och på det sättet försvann han ur sikte. Wolf
väntade tydligen att han skulle visa sig på nytt. Han
väntade en dryg minut, tyst, stilla, utan en rörelse, som
om han vore förvandlad till sten — men en sten skäl-

56

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 07:53:53 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/karlekliv/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free