Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett sammanträffande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ETT SAMMANTRÄFFANDE.
»Det var den vildaste rusning jag nånsin sett. Väl tusen
hundspann jagade över isin. En kunde inte räkna dem för rök.
Tre vita män, däribland en svensk, frös ihjäl den natten, och
det var nog ett dussin som fick sina lungor förkylda. Men hade
jag inte med egna ögon sett bottnen vid vattenhålet? Den lyste
så gul av guld, så den såg ut som senapsplåster. Det var
därför jag staka ut en inmutning vid Yukon. Och det var det som
var anledningen till den där rusningen. Men så var det i alla
fall ingenting mer än som syntes. Alldeles som jag säger —
det var ingenting mer. Och jag kan inte begripa det än i denna
dag.» Shortys berättelse.
John Messner grep med sin ena vantbeklädda hand
tag i den girande styrstången och höll släden i rätt
spår. Med den andra gned han kinder och näsa. Han
gned sina kinder och sin näsa allt emellanåt.
Egentligen upphörde han mycket sällan att gnida dem, och
ibland, då stelheten i dem tilltog, gned han häftigare än
förut. Hans panna täcktes av skärmen på pälsmössan
och öronen av mössans öronlappar. Den övriga delen
av hans ansikte skyddades av ett tjockt skägg, som
lyste gulbrunt under lagret av rimfrost.
Bakom honom krängde en tungt lastad Yukonsläde,
och framför honom knogade ett spann av fem hundar.
Linan, varmed de drogo släden, gned oupphörligt mot
Messners ben, och när hundarna svängde om någon
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
