- Project Runeberg -  Kärlek till livet /
59

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett sammanträffande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

krök av vägen, steg han över linan. Det var godt om
krökningar och han var tvungen att stiga över den
ganska ofta. Ibland snubblade han över linan och rörde
sig hela tiden med en tafatthet, som visade att han var
trött, så trött att släden allt som oftast stötte honom på
hälarna.

När han kom till ett rakt stycke väg, där släden en
stund kunde glida framåt utan att styras, släppte han
styrstången och dunkade med handen gång på gång mot
dess hårda trä. Han hade svårt att hålla
blodcirkulationen vid makt i den handen. Men medan han på
detta sätt skötte om sin ena hand, upphörde han icke
att gnida näsa och kinder med den andra.

»Det är för kallt att färdas nu», sade han, och han
talade högt, så som människor bruka, vilka äro mycket
för sig själva. »Det är rent av vanvettigt att resa vid
en sådan temperatur. Om det inte är åttio grader
under noll, så är det åtminstone sjuttionio.»

Han tog fram sitt ur, och efter en stunds fubblande
lyckades han förpassa det tillbaka i bröstfickan på sin
tjocka kavaj. Sedan såg han uppåt rymden och lät sin
blick irra utmed horisontens vita rand i söder.

»Tolv», mumlade han. »Klart, och ingen sol.»

Han knogade framåt under tystnad i tio minuter,
och sedan tilläde han, som om det icke hade varit något
avbrott i hans tal:

»Och inte ha vi hunnit någon vart att tala om —
och så skall det nu också vara för kallt att resa!»

Plötsligt ropade han: »Håll!» till hundarna och de
stannade. Han tycktes vara alldeles förfärad över sin
högra hand och hamrade ursinnigt med den mot
styrstången.

59

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 07:53:53 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/karlekliv/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free