Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det oväntade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunna hålla sig uppe tillräckligt länge för att fullborda
sitt åtagna värv. Hon kände sig oupphörligt frestad
att skrika ut sin jämmer och sjunka ned i snön eller
att sätta händerna för ögonen och vända sig bort och
rusa blindt därifrån — in i skogen, vart som helst,
bara bort! Det var med den allra yttersta
själsan-strängning hon förmådde hålla sig upprätt och gå och
göra det hon hade att göra. Och under allt detta var
hon tacksam mot Dennin för det sätt varpå han hj älpte
henne.
»Ge mig en handräckning», sade han till Hans, och
Hans hjälpte honom upp på tunnan.
Han lutade sig ned, så att Edith kunde lägga snaran
om hans hals. Sedan stod han upprätt, medan Hans
stramade till repet över trädgrenen.
»Michael Dennin, har ni ingenting att säga?» frågade
Edith med klar stämma, som hon bjöd till att göra
stadig.
Dennin hasade med fotterna på tunnan och såg ned
med förlägen uppsyn, likt en som för första gången
talar offentligt. Och Dennin klarade sin strupe.
»Jag är glad att det snart är över», sade han. »Ni
har behandlat mig som en kristen, och jag tackar er
så hjärtligt för er vänlighet.»
»Så må Gud ta emot er, ångerfulle syndare!» sade
hon.
»Ja», svarade hans djupa stämma hennes svaga
och tunna, »må Gud ta emot mig, ångerfulle syndare!»
»Farväl, Michael!» ropade hon, och hennes röst lät
förtvivlad.
Hon kastade sig med hela sin tyngd mot tunnan,
men den stjälpte icke omkull.
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
