Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vädersolarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej, det är som ni sade — där finns intet slut.
Ingen skall någonsin få veta hur det slutar. Men det
är ändå sanning. Jag har sett sådant. Det är en
målning ur livet.»
En lång stund satt han tyst och rökte, begrundande
den vite mannens visdom i fråga om målning och
bekräftande den inför sig själv medelst fakta ur livet.
Han nickade allt emellanåt och grymtade litet ett par
gånger. Sedan knackade han omsorgsfullt askan ur
sin pipa, fyllde den på nytt och tände den slutligen
efter en tankediger paus.
»Då har jag också sett många bilder ur livet»,
började han långsamt, »icke målade tavlor, utan sådant
som framstått levande inför mina ögon. Jag har sett
dem så som jag genom fönstret såg den brevskrivande
mannen. Jag har sett mycket i livet som varit utan
begynnelse, utan slut, och som övergått allt förstånd.»
Han bytte hastigt om ställning, riktade blicken helt
och fullt på mig och betraktade mig tankfullt.
»Ni är målare», sade han. »Hur skulle ni väl återge
det jag en gång såg — en livsbild utan begynnelse och
vars slut jag icke förstår — en livsbild med norrskenet
till befysning och Alaska till ram!»
»Det bleve en kolossal duk», mumlade jag.
Men han hörde icke på mig, ty den bild han tänkte
på hade han nu framför sin inre syn och betraktade
den.
»Det kunde finnas många benämningar på den
tavlan», sade han. »Lien för den glittrande frostens
skull och ljusfläckarna i solens närhet faller det mig in
att kalla den ’Vädersolarna’. Det är länge sedan nu,
hela sju år, då jag hösten 1897 såg henne — kvinnan
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
