- Project Runeberg -  Kärlek till livet /
158

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vädersolarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fin alltigenom. I början tänkte jag, att han kanske
var hennes man. Lien han var för ung till det. Och
de so vo i var sin bädd om natten. Han var väl
knappast tjugu år. Ögonen blåa, håret gult och små gula
mustascher. Hans namn var John Jones. Kanhända
han var hennes bror. Jag vet det inte. Och jag
gjorde inga frågor vidare. Men jag tänker, att hans
namn icke var John Jones. Annat folk kallade honom
mr Girvan. Jag tror icke heller att det är hans namn,
lika litet som jag tror att hon heter miss Girvan, som
annat folk kallar henne. Jag tänker, att ingen vet
deras rätta namn.

»En natt låg jag och sov i Dawson. Då kom han
och väckte mig. Han sade: ’Gör hundarna i ordning,

vi ska’ resa.’ Jag gjorde inga frågor vidare, så att
jag gjorde bara hundarna i ordning och vi begå vo oss
av. Vi färdades utför Yukon. Det var natt, det var
november, och det var mycket kallt — sextiofem under
noll. Hon hade fint skinn. Han hade fint skinn.
Och kölden var bitande. De blevo trötta. De gräto
i tysthet. Efter en stund sade jag, att det vore bättie
vi stannade och slogo läger. Men de sade, att de ville
fortsätta. Tre gånger sade jag, att det vore bättre att
slå läger och vila, men de svarade varje gång att de
ville fortsätta. Efter detta sade jag ingenting mer.
Och hela tiden, dag efter dag, var det på samma sätt.
Deras hud var mycket fin och mjuk. Men den blev
stel och sprack sönder. De förstodo sig icke på
mocka-siner, och deras fötter foro mycket illa. De linkade,
de stapplade som druckna människor, de gräto i
tysthet — och hela tiden sade de: ’Vidare, vidare! Vi

vilja gå vidare!’

158

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:28:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/karlekliv/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free