- Project Runeberg -  Kärlek till livet /
161

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vädersolarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

digt vidare. För varenda dag fortsatte de sin färd.
Aldrig fingo deras hundar vila. Och oupphörligt
köpte de nya hundar. Vid varje guldgrävarläger,
varje station, varje indianby skildes de trötta hundarna
ifrån och ersattes med nya. De hade mycket pengar,
pengar utan all ände, och de ödslade med dem som med
vatten. Voro de vansinniga? Ibland trodde jag det,
ty de tycktes vara besatta av en ond ande, som drev
dem framåt, ständigt framåt. Vad var det de sökte
efter? Det var icke guld. De grävde aldrig i jorden.
Jag funderade över det länge. Så kom jag på den
tanken, att det måste vara en man de jagade efter.
Men vilken man? Aldrig sågo vi till den mannen.
Men de liknade vargar på spår efter ett byte.
Underliga vargar — fina och mjuka vargar, barnsliga vargar,
som icke hade förstånd om vad en vinterresa kräver.
Om nätterna gräto de högt under sömnen. Medan
de sovo jämrade de sig högt av smärta över sin
trötthet. Och om dagarna gräto de i tysthet, under det de
stapplade framåt efter släden. I sanning underliga
vargar.

»Vi färdades förbi Fort Yukon. Förbi Fort
Hamil-ton. Förbi Minook. Januari hade kommit och var
nära sitt slut. Dagarna voro mycket korta. Klockan
nio på morgonen blev det dager. Klockan tre blev
det mörkt. Och det var kallt. Och till och med jag,
Sitka Charley, var trött. Skulle vi hålla på som vi
gjorde i det oändliga? Vem kunde veta det? Men
ständigt höll jag utkik under färden efter det de ville
finna. Det var få människor ute. Ibland färdades
vi hundra mil utan att se ett enda tecken till liv. Det
var mycket stilla omkring oss. Där hördes inga ljud.

161

Kårlek Ull livet. ii.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:28:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/karlekliv/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free