- Project Runeberg -  Kärlek till livet /
162

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vädersolarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Emellanåt föll snö, och vi sågo ut som vandrande
spöken. Ibland var luften klar, och då kom solen fram
vid middagstiden för några ögonblick bortom
höjderna i söder. Norrskenet flammade över himlen
och ljusfläckar virvlade rundt, och luften var full av
frost.

»Jag, Sitka Charley, är en kraftig man. Jag föddes
på resa, och alla mina dagar hade jag framlevat på
resa. Men ändå hade dessa bägge vargbarn gjort mig
mycket trött. Jag var mager som en utsvulten katt,
och jag var glad att få gå till vila om kvällarna, och på
rnornarna kände jag mig mycket, mycket trött. Men
ständigt begåvo vi oss ut i mörkret innan dagningen,
och kvällens mörker fann oss ständigt ännu på vägen.
Och de bägge vargbarnen! Om jag var mager som en
utsvulten katt, så voro de magra som kattor, vilka
aldrig ha fått någon föda och dött av brist på mat.
Deras ögon hade sjunkit långt in i deras huvuden och
kunde emellanåt lysa med feberaktig glans, men voro
eljest dimmiga och höljda av töcken som de dödas.
Deras kinder voro urhålkade som klipphålor och
dessutom svartnade och såriga efter att mångfaldiga gånger
ha varit kylda. Ibland var det kvinnan som sade när
morgonen nalkades: ’Jag förmår inte resa mig. Jag

kan inte röra mig. Låt mig dö här!’ Och då var det
mannen som stod bredvid henne och sade: ’Kom,

låt oss fortsätta!’ Och de fortsatte. En annan gång
var det mannen som icke förmådde resa sig, och då
sade hon: ’Kom, låt oss gå vidare!’ Det enda de

gjorde, och gjorde beständigt, var att gå vidare.
Alltid gå vidare.

»Ibland hade mannen och kvinnan brev sig till

162

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 07:53:53 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/karlekliv/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free