- Project Runeberg -  Kärlek till livet /
166

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vädersolarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hade kanhända varit död två eller tre veckor. En

sjukdom hade kommit över honom, så att han icke
hade kunnat lämna sin bostad. Blåsten hade hjälpt
snön att begrava hyddan. Han hade förtärt de
livsmedel han hade och sedan dött. Jag såg efter i hans
förrådsrum, men där fanns ingenting.

»’L,åt oss fortsätta’, sade kvinnan. Hennes ögon
vittnade om hunger och hon höll handen mot hjärtat,
som om det gjorde ondt därinne. Hon vajade hit
och dit som ett träd för blåsten, där hon stod. ’Ja,
låt oss fortsätta’, sade mannen. Hans röst var ihålig
som en gammal kraxande korps, och han var så godt
som vanvettig av hunger. Hans ögon lyste som
eldkol, och liksom hans kropp sviktade hit och dit, så
sviktade också själen inom honom. Och jag sade nu
också: ’Iyåt oss fortsätta!’ Ty denna enda tanke,

som ständigt träffat mig som ett piskslag för åtminstone
varje mil av de femtonhundra, hade bränt sig in i min
själ, och jag tror att också jag var från mina sinnen.
För övrigt kunde vi ej göra annat än fortsätta, ty där
fanns ju inga livsmedel. Och så fortsatte vi vår färd
utan en tanke på mannen med det enda ögat, som låg
där borta i snön.

»Det är icke många som färdas den stora omvägen.
Två månader, tre månader kunna förgå utan att någon
far den vägen. Snön hade täckt över den och det syntes
inga tecken till att människor någonsin hade kommit
eller gått där. Hela dagen blåste det och snön föll,
och hela dagen fortsatte vi framåt, medan våra magar
gnagdes av hungerkval och våra krafter sjönko med
varje steg vi togo. Så började kvinnan falla emellanåt.
Och sedan mannen. Jag föll icke, men mina fötter

166

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 07:53:53 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/karlekliv/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free