- Project Runeberg -  Kärlek till livet /
168

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vädersolarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sig, och jag måste då alltid hjälpa dem upp igen, ty
eljest skulle de icke ha kunnat komma upp utan hade
legat och dött i snön. Det var ett svårt arbete, ty jag
var mycket utmattad och måste ju också driva på
hundarna, och mannen och kvinnan kändes tunga och
hade inga krafter att hjälpa till själva. Så småningom
började nu också jag falla omkull i snön, och det fanns
ingen som kunde hjälpa mig upp, utan jag måste resa
mig utan hjälp. Och alltid gjorde jag det och hjälpte
också upp de andra och drev hundarna framåt.

»På kvällen sköt jag en ripa, och vi voro mycket
hungriga. Och samma kväll sade mannen till mig:
’Hur dags kunna vi ge oss av i morgon bittida, Charley?’
Hans röst var som en gengångares. Jag sade: ’Ni

har hela tiden velat ut klockan fem.’ — ’I morgon’,
sade han, ’ge vi oss av klockan tre.’ Jag skrattade
bittert och sade: ’Då är ni snart en död man.’ Och

han sade: ’I morgon ge vi oss av klockan tre.’

»Och vi gå vo oss av klockan tre, ty jag var ju deras
tjänare, och vad de tillsade mig att göra, det gjorde
jag. Det var klart och kallt och ingen blåst. När
dagsljuset kom, kunde vi se en lång vägsträcka framför
oss. Och det var alldeles lugnt. Vi kunde icke höra
något annat ljud än dunket av våra hjärtan, och då
allt omkring en är tyst, ljuda dessa slag mycket högt.
Vi voro som sömngångare, och vi gingo i drömmar
tills vi föllo — och då visste vi att vi måste upp igen,
och så sågo vi återigen vägen framför oss och hörde
dunket av våra hjärtan. Emellanåt, när jag på detta
sätt vandrade framåt i drömmar, fick jag underliga
tankar. För vad levde Sitka Charley, frågade jag mig
själv. Varför skulle Sitka Charley träla så hårdt och

168

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 07:53:53 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/karlekliv/0172.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free