- Project Runeberg -  Kärlek till livet /
171

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vädersolarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

på två eller tre timmar tillryggalade en mil. Det
kunde knappast kallas att gå. Ty vi föllo
oupphörligt. Vi kommo upp igen, stapplade framåt ett par
steg, kanske tre, och sedan föllo vi på nytt. Och
hela tiden må te jag ständigt hjälpa upp mannen och
kvinnan. Ibland kunde de resa sig på knä och så
falla framstupa kanske fyra eller fem gånger, innan
de kommo på fötter igen och kunde stappla framåt
två eller tre steg, och sedan föllo de på nytt. Men de
föllo ständigt framåt. Stående eller knäböjande —
ständigt föllo de framåt och vunno vid varje fall en
kroppslängd av vägen.

»Ibland gingo de på händer och knän liksom skogens
djur. Vi färdades som sniglar, gingo långsamt som
döende sniglar. Och ändå färdades vi fortare än
mannen framför oss. Ty även han föll oupphörligt,
och han hade ingen Sitka Charley som hjälpte honom
upp. Nu var han tvåhundra yards framför oss. Och
efter en lång stund var det endast hundra yards mellan
honom och oss.

»Det var en löjlig syn. Jag kände lust att skratta
högt. Hahaha! Just så där. Det var verkligen så
löjligt. En kapplöpning mellan döda människor och
döda hundar. Det var som när man i en mardröm
vill springa för sitt liv och endast kommer fram fot
för fot. Mannen som jag hade med mig var galen.
Kvinnan var galen. Jag var galen. Hela världen
var galen, och jag måste skratta åt det, ty det var
verkligen så löjligt.

»Den främmande mannen framför oss lämnade
hundarna efter sig och fortsatte ensam över snön. Efter
en lång stund kommo vi till hundarna. De lågo hjälp-

171

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 07:53:53 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/karlekliv/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free