Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den vite mannens sed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte ha blivit överraskad, om Zilla plötsligt hade visat
en svans och dunkat den i golvet på riktigt
hundmaner. Ebbits mumlade sakta och höll emellanåt upp
med att vagga fram och tillbaka för att luta sig framåt
och hålla sina darrande näsborrar närmare källan till
denna starka smakretning.
Då jag gav dem var sin tallrik av det stekta köttet,
åt de glupskt, ljudligt huggande med de nötta
tänderna och högljutt smaskande, alltsamman under ett
oupphörligt mumlande. Och när jag sedan gav dem
var sin kopp skållhett te, upphörde ljuden. Det kom ett
förnöjt uttryck i deras ansikten. De skarpa fårorna
om Zillas mun slätades ut, och hon suckade av
mättnad. Ingen av dem vaggade nu längre fram och
tillbaka, och det föreföll som om de hade överlämnat
sig åt fredliga betraktelser. Ebbits ögon blev fuktiga,
och jag förstod att han kände medlidande med sig
själv. De måste söka efter sina pipor, vilket tydligt
visade att de hade saknat tobak länge, och den gamle
mannens iver efter detta bedövningsmedel gjorde
honom så hjälplös, att jag var tvungen att tända pipan åt
honom.
— Varför är ni alldeles ensamma i byn? frågade
jag. Är alla de andra döda? Har här varit någon
svår sjukdom? Är ni de enda överlevande?
Gamle Ebbits skakade på huvudet och sade:
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
