Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det oväntade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verkade att ta någon notis om dem. Han rörde sig
inte en gång. Då gick det upp för henne att han var
medvetslös. Hon ropade till Hans, att han skulle hålla
upp. Hon ropade igen, men han hörde tydligen inte.
Hon grep honom i armen, men hennes krampaktiga
tag gjorde endast slagen våldsammare.
Det var inte förståndet, som drev henne till att göra,
vad hon nu gjorde. Ej heller var det medlidandet eller
lydnaden för religionens: "Du skall icke ...". Det
var snarare en känsla av lydnad för lagen, etiska
föreställningar som bottnade i hennes ras och de
omgivningar vari hon vuxit upp, som tvang henne till att
kasta sig mellan sin man och den hjälplösa mördaren.
Det var först, då det gick upp för Hans, att det var
sin egen hustru han slog, som han höll upp. Han lät
fösa bort sig, ungefär som en vild men lydig hund låter
fösa bort sig av sin herre. Men likheten låg ännu
djupare. Det låg något djuriskt i det sätt, varpå
raseriet fortsatte att ligga och morra djupt nere i hans
strupe, och flera gånger var han färdig att åter kasta
sig över sitt byte, vilket endast hindrades av, att
kvinnan lade sig emellan.
Edith föste sin man allt längre tillbaka. Hon hade
aldrig sett honom i ett sådant sinnestillstånd, och hon
var räddare för honom, än hon hade varit för Dennrns
mitt i stridens hetta. Hon kunde inte tro, att detta
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
