Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det oväntade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klart för sig, att indianen skrev de misshandlade liken
på hans räkning. Han såg bönfallande på sin hustru.
— God morgon, Negook! sade hon med en stämma,
som tydligt visade, hur svårt hon hade att tala. Nej,
inte mycket bra. Mycket ledsamt.
— Farväl! Jag går nu ... mycket brått! sade
indianen, och utan att visa något tecken på brådska
gick han lugnt och betänksamt runt om en röd pöl på
golvet, stängde dörren och försvann.
Mannen och kvinnan såg på varandra.
. — Han tror det är vi, som har gjort det, flämtade
Hans, att det är jag som har gjort det!
Edith stod en stund utan att säga något. Så sade
hon kort och bestämt:
— Bry dig inte om vad han tror. Det får komma
sedan. Nu har vi två gravar att gräva. Men först
måste vi binda Dennin, så att han inte slipper undan.
Hans nekade att röra vid Dennin, men Edith band
honom försvarligt till händer och fötter. Sedan gick
hon och Hans ut i snön. Marken var frusen, och de
kunde inte komma någon väg med hackan. Först
samlade de ihop ved, så skrapade de bort snön, och
på den frusna ytan gjorde de upp en eld. Då elden
hade brunnit en timme, hade de endast kommit ett par
tum ned i jorden. De skyfflade bort den lösa jorden
163
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
