Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det oväntade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Negook, sade Edith, det ska inte komma till att
vålla varken dig eller ditt folk något bekymmer. Allt,
vad ni har att göra, är att sitta stilla och ingenting
göra, utom att höra efter och förstå, vad här säges.
Och sålunda bekände den dödsdömde Michael
Dennrn offentligt sitt brott. Edith skrev ned hans berättelse,
efter hand som han omtalade den, under det
indianerna lyssnade, och Hans höll vakt vid dörren av fruktan
för att vittnena skulle söka undkomma.
Dennin förklarade, att han inte hade varit hemma i
"det gamla landet" på femton år och att det alltid hade
varit hans avsikt att återvända som en rik man, så
att hans gamla mor kunde få det rikigt bra under
resten av sitt liv.
— Och hur skulle jag kunna göra det på
sextonhundra? frågade han. Vad jag ville ha ... det var
allt guldet, alla åttatusen. Då kunde jag resa hem
som en fin man. Och vad vore lättare, tänkte jag för
mig själv, än att slå ihjäl er allesamman, resa ner
till Skaguay och berätta, att det var indianerna, som
hade slagit ihjäl er, och så ge mig i väg till Irland?
Och därför beslöt jag mig för att slå ihjäl er
allesamman, men för att använda ett av Harkeys
älsklingsuttryck, så gapade jag över för stort stycke på
en gång och stupade, då jag skulle svälja det. Och
detta är min bekännelse. Jag har givit djävulen vad
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
