Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det oväntade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dennrn lät, praktisk som alltid, blicken glida över
de olika förberedelserna och gav akt på graven, repets
tjocklek och den gren, över vilket repet var lagd.
— Minsann om jag kunnat göra det bättre själv,
om det hade varit för dig, Hans!
Han skrattade högt åt sin egen kvickhet, men Hans’
ansikte var dödsblekt och stelt som is, så att
ingenting annat än möjligtvis domedagstrumpeten skulle
kunna förändra det. Han kände sig också kroppsligt
sjuk. Han hade inte gjort klart för sig, vilken
förfärlig sak det var att sända en människa tit ur denna
världen. Edith däremot hade nog klargjort det för
sig, men det gjorde inte det tunga värvet lättare. Hon
tvivlade starkt på att hon skulle kunna hålla sig uppe
så länge, tills det var gjort. Hon kände ett behov av
att skrika högt, att sjunka samman i snön, att hålla
händerna för ögonen och vända öm och blint rusa in
i skogen, likgiltigt varthän, bara hon slapp bort. Det
var endast genom en kolossal viljeansträngning, som
det lyckades henne att hålla sig upprat och fortsätta
med det arbete, hon hade föresatt sig att göra. Och
mitt under allt detta var hon mycket tacksam mot
Dennin för det sätt, varpå han hjälpte henne.
— Ge mig ett handtag, sade han till Hans, och
lyckades med dennes hjälp komma upp på tunnan.
Han böjde sig fram, så att Edith kunde komma åt
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
