Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han växlade handslag med Patrik och gick
till borgen åtföljd af prästen.
Sedan de ätit middag, skildes de för att
hvar pä sitt håll söka hvila.
Härtigen stod länge vid fönstret och såg ut
öfver Venern. Den låg alldeles spegelblänk i
solskenet. Och lika soligt och varmt skimrade
det i härtigens öga. Hvad tänkte han på? Var
det pä sin aflidna gemål, den blida, goda Maria
af Pfalz? Nej, det gjorde han icke. Och ändock
hade han icke varit enkling fullt ett år !
Hans sorg var — liksom alla hans känslor —
ytterst häftig för att snart, så att säga, dunsta
bort. Det var icke längre den första sorgen, som
nu bemäktigade sig honom. Men saknad var
hon — hon hade för honom nu blifvit en ängel,
som han tyckte sig ha sett i någon vacker dröm.
Han lade sig, men kunde icke somna. Om
en stund ropade han på Lars.
Denne anlände, sä fort hans fortkomstledamöter
tilläto.
»Hvad är det, herr härtig?»
»Har ’Karlstads ros’ blå ögon?»
»Ja riktigt djupblå . . . Ögon af sammet,
hvilka dock kunna skjuta blixtar.»
»Satan, Lars, har du ej glömt att pladdra
slikt blomsterspråk än! — Kastanjebrunt hår, en
fint formad näsa och en mun som . . .»
»Ett körsbär», ifylde Lars, under det härtigen
letade efter ett passande uttryck.
»Och dessutom en hy och en växt som . . .»
»Som . . .»
Nu stodo de bägge utan ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
