Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gen gästabud å Karlsborg. En stör samling människor
var inbjuden.
Vid bordet följde den ena historien efter den
andra. Lars, den gamle krigaren, som hade öga
öfver uppassningen, blandade ibland sin röst i
laget. Han berättade företrädesvis sägner frän
Värmlands forntid och historier om strider och
slagtningar.
»Fordomtima utgjorde Väse och Ölme härader
ett län», så började han en af sina berättelser.
»Länsherren bodde på Saxholmen, en ö
vid inloppet till Ölmeviken frän Venerns storsjö.
Den siste af länsherrarne hette Saxe. Han var
mycket hågad för krig och kämpalekar och hölls
därför ute heli somrarne. Om vintrarne var
han hemma, men var då alltid hård och svartsjuk
mot sin husfru. Det Senare var dock icke
utan skäl, och en julmorgon lät Säxes husfru sko
sina hästar så, att skorna suto bakfram, hvarefter
hon red bort med sin älskare. Genom det,
att hon skodde hästarne så, skulle Saxe bli ur
stånd att följa henne.
Innan hon for bort hade hon tändt eld på
borgen.
När Saxe kom hem, stod den i ljusan låga.
Öfver porten hade hon inristat följande ord:
<poem>»Nu binna Saxes knutar.
Saxe, den hårde, får ligga ute».<7poem>
Det sägs, att han kastade sig i lågorna och
omkom.»
»Uppteckna den där historien», sade härtigen
vänd till Andreas.
Det blef tyst en stund i salen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
