Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkvärdsfar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett spöke för sig själf. Men det ångrade han så länge
han lefde. Ty vid första yxhugg rann blod ut ur
den skrofliga stammen och en ängslig stämma
skrek:
"Hugg mig inte!"
Och den förskräckta drängen sänkte yxan,
begaf sig helt skyndsamt hem och låg länge sjuk samt
blef aldrig folk mera.
Kyrkvärdsfar visste bättre, han lät tallen stå
där orubbad och om han någon gång nödgades gå
förbi den så tog han allt gärna af sig mössan.
Och tallen står nog där än i dag.
Jag vill se den, som hade så vackra hästar som
kyrkvärdsfar; den ena var brun och den andra svart,
riktigt prydliga kräk med glänsande hull. Sedan
slåttern var öfver plägade de gå ute på en af
ängarne, där klöfvern växte upp i stora, läckra tufvor,
och där hade de sina bästa dar. Men då vintern kom
och bredde sitt hvita dok öfver skog och fält, då
fingo de knoga med kolskrindorna, ty kyrkvärdsfar
hade skog, kolade och förtjänte styfva pengar; det
var nämligen på den tiden, då bönderna fingo en
aderton riksdaler och mera för stigen.
Kyrkvärdsfar var en bonde och en svensk bonde
till lif och själ. Inte vill jag precis påstå att han
hörde till storbönderna, men redde sig godt gjorde
han, bodde bra och lefde bra, hade två hästar, väl
ett dussin nöt och så småkräk därjämte samt en
liten rar, lättrodd båt — han bodde ju alldeles invid
älfven — vår förtjusning; vi lånade den nämligen ibland
och han lånade gärna ut den, ty han tyckte om de
små näsvisa pojkbytingarne, som jämt sprungo
omkring hans stuguknutar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
