Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkvärdsfar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
"Tack för allt, Jan Erik! Hälsa lill-Erik och var
inte ledsen!"
Den stackars mannen, eljes så hård och stel,
smälte i tårar, men kyrkvärdsfar satt förunderligt
lugn på sängkanten och såg det unga kära lifvet
flykta sin väg.
Det var väl bäst så. Snart kunde aldrig mer
denna världens sorg och bekymmer gnaga på barnet
och fördystra hennes dagar. Snart, snart skulle hon
vara förlossad och fri från dem alla, de tyngande
fjättrarne, hvilka, han kände det, åh, han kände det
alltför väl, nu ändtligen kommit henne att duka
under i kampen.
Han greps af en dof, rasande vrede mot denne
man, som brutit den unga blomman och sköflat hennes
friska lif. Men åter föll han tillsammans, knäppte
sina arbetshårda händer och bad Gud förlåta sig alla
onda tankar.
I daggryningen dog Anna Lisa lätt och stilla,
som om hon slumrat in. Nedslagen och sönderbruten
till kropp och själ lämnade kyrkvärdsfar
dödsboningen och gick med nedböjdt hufvud och släpande steg
hemåt. Han såg ej dagens härliga sol, som lifgifvande
steg upp bakom skogsbrynet och kysste land och
vatten, hörde ej fåglarnes muntra kvitter eller älfvens
morgonbrus. Ack, han var en gammal bruten,
barnlös och glädjelös man, lik trolltallen däruppe, som
ensam och tröstlös var på väg till sin graf. Hela
världen syntes honom mörk, öde och dyster, och då
han steg uppför trapporna till sitt hus och kom in
i stugan, där morgonsolen i breda floder strömmade
in genom fönsterna, sjönk han ner på sin vanliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
