Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fanjunkar Säfve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
näsa. Och det blef nysa af, förstås, så att många
länder skakade därvid.
Och dä var unga Säfve med, med
blixtrande-ögon och klappande hjärta, med i den väldiga
kampen för lif och frihet, då hela nationer reste sig mot
de franska örnarne och Tysklands slätter på nytt
vattnades af det varma, röda blodet.
Det gick hett till och ännu hade örnen kraft i
sina vingar, kraft nog att sätta skräck i sina
motståndare och nödga dem att spänna~senorna till det
yttersta.
"Det var en satans karl!" sade ofta gubben Säfve.
"Ni skulle ha sett honom. Ögon, som gick rakt
igenom en då han ville, men annars älskvärd som
en kvinna. Åh, det var en karl det! Jag stod
alldeles framför honom en gång — hm, Gud bevars, jag
var ju fånge — och stor och lång var jag och liten
var han, men fan i det var det inte jag som blef
blek, ty det gällde lithanken!"
"Nå, hvad sa han at farbror?" frågade vi.
"Hva han sa? Ja, det är en hel historia. Men
han tyckte visst att jag såg litet stursk ut och så
skrattade han till sist och klappade mig på axeln.
Och då han fick höra att jag var en ärlig svensk
soldat och till på köpet var en gammal bekant så
gaf han mig fri och det här som ett minne."
Gubben plägade taga fram ett guldmynt, som
cirkulerade bland oss och betraktades med stor
vördnad.
"Åh farbror, berätta, berätta!" ropade vi både stora
och små, där vi sutto rundt om den gamle och
lyssnade till hans ord, hvilka, inom parentes sagdt, nog
ej alltid voro kungsord. Ty fick man tro honom så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
