Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fanjunkar Säfve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
gång. Hon grät vid mitt bröst, den fagra Eleonora,
och bad mig gå modigt fram på krigets blodiga stråt,
jag kysste henne och hon kysste mig och — vi
skildes."
Här tystnade gubben Säfve.
"Åh farbror, mer!" hviskade vår mor.
"Mer? Ja, kära barn, det finns ingen fortsättning.
Våra vägar ha aldrig mera korsats och aldrig mer
såg jag min varmhjärtade, modiga Eleonora. Kriget
förde mig hit och dit på sina mäktiga böljor. Och
ett bref, hur lätt kom ej ett sådant på villospår den
tiden! Jag måste följa mitt regemente, följa det,
fastän hjärtat hängde kvar i det lilla huset invid
bäcken som kröp fram genom trädgården, på hvars
slingrande gångar vi gått fram och tillbaka och
pratat och svärmat så många gånger. Och då freden
kom måste jag följa mitt regemente hem. Sedan
hade jag väl kunnat få permission för att resa ut
och söka efter min förlorade brud, men en fattig
underofficer har ej råd att göra utrikes resor, vore
det också efter en prinsessa. Och aldrig fick jag ett
enda svar på alla mina bref.
Och hon? Ja, utan tvifvel sökte hon efter mig
och skref till mig som jag till henne, men jag kunde
ju lätt stupa för en kula hvilken dag som helst, och
då hon aldrig hörde af mig så gjorde väl hon som
jag, begrät vännen som död.
Och nu kan det ju vara detsamma. Men jag
får, Gud hjälpe mig, nästan tårar i mina gamla ögon,
när jag tänker på min forna grefvinna, som var så
modig och som tyckte om mig, fattige man, då mången
prins kunnat vara glad åt en sådan skatt.
Men det var för godt åt mig."
* *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
