Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fanjunkar Säfve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
Gubben satt tyst och ingen af oss sade heller
ett knyst; vi ville ej störa honom i hans vemodiga
minnen.
"Ja", tyckte han slutligen och såg upp med sin
vanliga glimt i ögat, "man borde väl inte tala om
slika saker, som timat för så länge sedan och som
bara göra en gråtmild, men det gör så hjärtans godt
att påminna sig de kära blåa ögonen.
Men nu ska vi ta en liten bit till for att pigga
upp oss och sen är det stopp för i kväll.
o
Ah, Carl Johan, vår raske kronprins! Jag minns
honom än i dag, hur stolt han satt till häst med de
skarpa, blixtrande ögonen och örnnäsan och betraktade
sina trupper. Det var en karl det! Näst den store
kejsaren själf var han väl den störste på den tiden.
Det var vid Leipzig efter det långa, grufliga slaget,
som ändtligen bröt den väldiges makt och vred
härskarspiran ur hans hand. Men hvilken i hela världen
skulle också kunnat mostå en sådan öfvermakt?
Själfva Napoleon, som lagt länder i stoftet, måste
stryka på foten!
Vi hade en stor parad efter de blodiga striderna,
som lämnat märkbara och beklagansvärda luckor i
våra leder, höllo gudstjänst och emottogo så vår
fältherres tack för visadt mannamod. Han red
framför trupperna, eldade folket med sin blick och steg
så af hästen, omgifven af sin lysande stab.
Tapperhetsmedaljer skulle delas ut.
Det var naturligtvis inte möjligt för kronprinsen
att personligen dela ut dem alla, ty så få voro vi
då ej, men de utnämnda underofficerarne skulle han
själf dekorera.
Vi uppropades och ställde upp oss i en lång rad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
