Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flink-Anna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
hade på senare tiden trott sig märka någonting, men
i sitt hjärta aldrig kunnat inrymma en tanke på
möjligheten af något förtroligt mellan sin stilla,
tystlåtne son och sin duktiga hjälpreda. Nu anställde
hon emellertid ett förhör med Anna, som kunde
eller ville förneka förhållandet, utan under gråtande
tårar bekände sin olycka.
Ollas-mor satt som förstenad.
Aldrig hade hon kunnat tänka slikt om dem
båda, men nu besannade det sig att ingen känner
folk längre än till tänderna. I det lugnaste vatten
gå de största fiskar. Anders och Anna! Hade någon
förut sagt henne detta skulle hon ha skrattat åt
alltihop. Men nu! Hon finge väl tro flickan. Stackars
barn! Det var synd om henne ändå! Men aldrig
kunde Anders —? Aldrig i världen.
Slutet på allt blef emellertid att Anna skickades
hem, hem till far och mor, de fattiga stackrarne, och
det utan långa preludier. Ty det var bäst att passa
på medan Anders var ur vägen, hvem visste hvad
han kunde hitta på, han med sitt visserligen stilla,
men dock envisa sinne. Men det gick dock ej för sig
förrän barnet var födt, ty Ollas-mor kunde ej för sitt
samvetes skull kasta ut den arma på vägen, då hon
ingen stund gick säker; så långt hade det gått innan
hon såg någonting.
Med "följet" ville hon som sagdt intet ha att
skaffa, utan så fort Anna var så pass till hälsan
kommen att hon kunde färdas milen hem, fick hon
sätta sig i en släde — ty gumman hade hjärta ändå
och bestod skjuts nästan ända fram — och ge sig i
väg med sitt fattiga barn i famnen. Och om Anders
visste hon, Anna, intet, ty inget bref hade hon fått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
