Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
befordran. Sedan förlorar sig för en tid hans namn i det
allmänna krigslarmet och man får nöja sig med
föreställningen att där gardet var med, där fanns också han med
i leken. Så kommer Holovczyns dag d. 4 Juli 1708 och
då läsa vi i utförligare skildringar hurusom Carl XII vid
förföljandet af ryssarna in i skogen bakom deras öfvergifna
befästningar påträffade kapten Gyllenstierna liggande på
marken tvärs igenom skjuten och huru han hoppade af sin
häst och gaf den åt den sårade att sitta upp på och rida
ut ur slaget. Hur brådtom man än hade, så observerades
det där naturligtvis af mer än en. Det är klart att
handlingen ej blott var ett uttryck af allmänt medlidande, ty i
drabbningar får man ju, som Gyllenstierna här i
Kliszow-brefvet själf säger, »låta falla hwad som falla ville utan att
stanna» — men den betydde att här låg en man som man
borde ta vara på. Uppträdet tycks alltså nästan lika
hedersamt för dem båda. Äfven från Ukrajnastriderna nämnes
han emellanåt, vare sig det gäller en attack på snapphanar
med reffelbössor, som förskansat sig i ett kärr, eller
försvaret af verk vid Poltava vid ryssarnas försök att öfvergå
Worskla. Från själfva slaget säger gen.-major C. G. Roos
i sin berättelse, att han vid anfallet på skansarna blef af
med »salig majoren» så att han ej visste hvart han
kommit med sin trupp, men det upplyses, att det berodde på
en order af gardeschefen, öfverste C. M. Posse. Och
kapten Tisensten kan komplettera berättelsen, hur majoren vid
ett anfall på ryssarnas infanteri stupade på platsen. Kagg
uppräknar utom honom 25 fallna officerare vid regementet.
Hans morbror Adam Ludvig hade denna dag alldeles för
mycket att tänka på för att hinna beklaga systersonens fall,
ty det var väl ungefärligen i den vefvan, som Rehnsköld
kom ridande och förargad frågade honom »hvart f —n han
ville ta vägen?» Så berättar han indignerad själf, men det
värsta tycks vara, att fältmarskalken torde haft fog för sin
fråga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
