- Project Runeberg -  Karolinerna /
Trontagaren

Author: Verner von Heidenstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

TRONTAGAREN.

Vad där var tråkigt! Vad dagarna blevo långa vid det lilla hovet, där de sorgklädda riksråden gäspade i länstolarna och stirrade framför sig som om de begrundat, hur det kom sig att de hade lika skodon på båda fötterna och icke kragstövel på den ena och silkessko på den andra. Och så gäspade de igen - och ute i trappan gäspade vaktmästarna, och nere i köket smakade köksdrängarna med fingret på smeten och sade till varandra:

- Är den nu syrlig nog, så att de höga herrskapen göra tillräckligt sura grimaser?

Framför de svarta karosserna selade kuskarna sina hästar med svarta plymager och slejfer. Svarta tyg tillklipptes eller syddes på alla bord. I Gråmunkholms kyrka, där den gamle konungen hade jordats, kvarhängde ännu de svarta tronhimlarna och tapeterna, och kungsringningen hördes från staden långt utåt landsbygden. När slutligen kröningståget skred fram över de snöiga gatorna, gingo alla sorgklädda, och endast den unge konungen bar sin purpur. Genljudet av de sista glädjesalvorna hade knappast rullat över Tyskbagarebergen, innan samma odrägliga tråkighet åter satte sig vid tronen i de skumma juldagarna.

Då stampade en gråmulen middag änkedrottningens köksmästare i golvet. I händerna höll han en burk med inkokta tomater.

- Ach, du Lieber! I dag blir här något att beställa. Hans Durchlaucht hertigen av Holsten, som snart lärer vara hit att förvänta, har här skickat en kostelig gåva. Hennes majestät och fröken Greta Wrangel ha redan smakat på frukterna, och Tessin, som är berest, kommer själv ned i köket för att råda oss vid anrättandet. Stå inte och koxa, piltar! Trasorna på kastrullerna. Blanka och gnid!

Det lilla avlägsna hovet i världens yttersta hörn hade den dagen fått något att tänka på. Vid taffeln talades om intet annat än tomaterna, och var och en hade något att säga om deras lukt och smak. Under tiden blev det pokulerat, och de inbjudna gamla riksråden glömde sina ränker och sade varandra tokroliga älskvärdheter.

Efter måltiden tog konungen riksrådet Lars Wallenstedt i rockknappen och ledde honom med sig till fönstersmygen som en ringad och pustande brumbjörn.

- Säg mig, sporde konungen allvarligt. Hur skall en furste offra sig för sitt folk? Den predikan i våras går mig aldrig ur sinnet.

Wallenstedt hade för sed, när han talade, att blåsa upp läpparna som om han tänkte säga: Puh! Van vid konungens brådmoget skarpsinniga frågor, svarade han:

- En furste skall offra alla små betänkligheter, samla all makten hos sig, bli sitt folks urbild och vilja. Väl var det ett fromt tal vi den gången hörde i kyrkan, men säger inte hans högvördighet Spegel, att undersåtare skola vara såsom sin herres trälar. Rådsherrarna och adeln kivas nu endast om sin andel i makten efter ers majestäts höge herr fader. Och Oxenstjerna och Gyllenstjerna och... Nåja... Man lyss! Men därför var det jag alltid dristade understödja ers majestäts vilja att redan vid så unga år flytta den svåra regeringsbördan från hennes majestät änkedrottningens skuldror.

När Cronhjelm, konungens lärare, som stod i fönstersmygen, hörde orden om regeringsbördan, skrev han med fingret i imman på rutan:

- Det oket kändes gumman lika ljuvligt lätt som fontagen.

- Ja, ja, kära Wallenstedt, svarade under tiden konungen. Inom mig har jag också alltid känt, att min vilja manade ditåt. På Atlands tron måste sitta en man. Det är en förunderligt plågsam ting att vilja. Vad är det? I dag känner jag att jag vill rida till Kungsör och jaga björn. Men varför? Jag kunde lika gärna vilja något annat. Viljan är mig en fjättra, en kring bröstet hårt åtdragen kedja, ur vilken jag inte kan vrida mig lös. Den är herren och jag drängen.

Vaxljusen voro redan tända, då han steg in i sitt förmak. På bordet stod den förseglade järndosan i vilken den gamle konungen nedlagt sina sista hemliga och faderliga råd. Flera dagar hade förflutit sedan de avtackade riksförmyndarna lämnade den ur sina händer, men han hade icke kunnat förmå sig att öppna locket. Väl hade han en natt häftigt slitit upp sigillet men sedan ryggat tillbaka. Nu i afton kände han, att viljan var kommen.

Men när han satte nyckeln i det rasslande järnet, överföll honom åter den gamla mörkrädslan. Han såg för sig den gamle konungens tennkista, som nyss fått sina spadar mull, och det föreföll honom, att han nu skulle stå öga mot öga med den döde. Han ropade in Håkan och bad honom lägga ved i spisen. Under tiden vred han om nyckeln och slog locket tillbaka och uppvecklade med en frosskakning det tätt skrivna papperet.

- Tag makten i egen hand, stod där, och vakta dig för de store herrar, som omkring dig äro och av vilka många hava franska magar. De som ivrigast tassla, fika endast efter egen Gewinst, och de yppersta gå stundom tysta vid sitt trädgårdsland.

När han hade läst den hänsovnes ängsliga och misstänksamma varningar till slut, märkte han icke, att Håkan redan lämnat kammaren.

Nu var han herre över allt Sveriges land! De höga herrarna hade trängts utanför hans dörr för att få förklara honom myndig. Visste de ens själva, när deras ord förestavades av hopp om nådevedermälen eller av rent uppsåt? Älskade de icke honom mer än egen son eller bror! Men icke kunde han likväl tala förtroligt med dessa gubbar, som vägde och ställde sitt tal. Och kunde han tala förtroligt med sina jämnåriga, en flock ängsligt artiga lekbröder, som intet kände om dagens ärenden! Ensam gick han såsom aldrig förr, och ensam skulle han upplyfta den gamle konungens spira. Intet finge bli förmer än Sverige, och av alla Sveriges konungar ville han bli den ypperste och främste. Hade han icke ur den allsmäktige Gudens händer mottagit ett tecken däruppå, då han redan så ung upphöjdes till en furste med ett långt livs många år framför sig? Det gamla, som ådragit sig Guds vrede, var nu förbi. Det sjöng i höjden, det jublade av trummor och horn.

Han steg upp, och handen sjönk med ett lätt slag mot bordskanten.

Piper hade rätt! Piper hade sagt, att Sverige var ett stort rike med ett litet småstadshov vid världens ände. Därpå skulle bli ett slut. Själv hade han satt kronan på sitt huvud och ridit med den till kyrkan. Hade han icke redan fått den av Gud i sin födelsestund den junimorgon, då den klara stjärnan Lejonhjärtat höjde sig över Österns rand! Mattorna på gatan, i vilka hästhovarna slogo hål, hade han skänkt åt bondeståndet att kläda upp sig med, men adeln hade fått gå till fots, och själva rådsherrarna hade burit himmeln och betjänat honom vid taffeln som vaktmästare. Varför skulle han hyckla, varför skulle han hedra de män, som han icke ärade i sitt sinne! Hade han ens givit en konungaförsäkran! Ständerna men icke han hade att svärja. Sin konungaed hade han i tysthet svurit inför Gud, då han stod vid altaret. Nu, nu var han herre över allt Sveriges land!

Han gick till väggspegeln och granskade belåtet de små koppärren i sitt flickskinn och hoptryckte med fingrarna barska veck i pannan.

Därefter pekade han i luften och satte sig gränsle över en stol och galopperade kring rummet.

- Framåt, gossar, framåt för er kung! Hopp, Brillant, hopp, hopp!

Han inbillade sig att han red över en ängsmark mot fienden och att hundratals kulor slogo mot hans bröst men tillplattade föllo i gräset.

Runt omkring på höjderna stodo åskådare, och på avstånd kom själva kungen av Frankrike på en vit häst och vinkade med hatten.

I salen nedanför stodo ännu de gamla storherrarna i samspråk. När de hörde bullret, tystnade de ett ögonblick och lyddes, men Cronhjelm ritade i imman och brummade halvhögt:

- Det är bara hans majestät som är sysselsatt med regeringsbestyr. Han uttänker nådevedermälen åt oss för myndighetsförklaringen.

Wallenstedt blåste upp läpparna och gav honom ett ursinnigt ögonkast.

Då konungen hade galopperat hela sitt förmak runt, slog honom en plötslig hågkomst och han gick till dörren:

- Klinckowström! ropade han. Klinckowström, kan du säga mig varför jag just nu fått en sådan lust att rida till Kungsör och jaga björn?

Klinckowström, en munter page med röda kinder och lätt tunga, svarade:

- Därför att det är beckmörkt och ett Herrans väder och därför, att ingen björn är uppdriven, så att jakten är omöjlig. Skall jag säga till om hästar och fackelryttare?

- Har du något bättre förslag?

- Alla andra förslag äro bättre, men...

- Nej, du har rätt. Vi måste rida till Kungsör just därför att det tycks omöjligt och därför att vi vilja det.

När konungen en stund senare red Drottninggatan uppför, kom han tätt förbi en malmgård, vilken sträckte sig nedåt Klara kyrkogård till ett gulmålat hus. En gammal änka, som kallades mor Malin, höll där härbärge. Malmgården var inhägnad med plank, på vilket slottsbyggnadsgesällerna, då de om sommaren tömde sin bägare hos mor Malin, hade uppmålat triumfbågar och obelisker och dansande italienare. I ena hörnet låg ett lusthus med eldstad och skorsten och med det ena fönstret utåt Drottninggatan. Det andra vette inåt plommonträden och de översnöade blomstersängarna. Sedan några veckor hade mor Malin dagligen burit mat till lusthuset, men ingen av hennes gamla kunder visste något med bestämdhet om den gäst, som hon hyste därinne. På en försäljning hos en adlig familj, vilken reduktionen böjt till jorden, hade hon åt sin gäst inköpt ett klaver, och om aftnarna hördes bakom de tillskjutna luckorna främmande melodier, ledda av en spröd och svag stämma.

När nu konungens fackelbärare nalkades, stod just mor Malin vid en springa i planket och såg ut på den mörka gatan.

- Det är han själv! utbrast hon och dunkade på lusthusdörren. Det är kungen, som kommer. Släck lyset och titta genom hjärtat på luckan.

I detsamma jagade konungen förbi i vilt fyrsprång.

- Så vacker han är om kinderna den nådiga unga herren! sade hon och gick tillbaka nedåt härbärget. Och rent och heligt är ju hans leverne. Men varför skulle han fresta Gud och med egna händer sätta kronan på huvudet? Därför halkade den också av honom under vägen, och smörjelsehornet datt i kyrkgolvet.

Så gick den natten och månad efter månad, och i malmgården grönskade åter kastanjer och plommonträden bakom berberis- och vinbärsbuskar, majstången restes och hovet åkte förbi till Karlberg.

Bredvid konungen satt hertigen av Holsten, som kommit för att äkta hans syster prinsessan Hedvig Sofia och göra ett slut på den odrägliga tråkigheten. Då han åkte förbi lusthuset, råkade han av en händelse att kasta en blick genom det vidöppna fönstret.

Om kvällen kom en man med kappkragen uppslagen och bultade smygande på härbärget, men mor Malin betraktade honom misstroget. Drag han för satan i våld med sin kappkrage! sade hon.

Han gapskrattade och talade bruten svenska.

- Jag ligger här på en av de tyska galejorna och vill bara ha en mugg bärsaft i din malmgård. Schnell!

Han stack henne ett par mynt i handen och knuffade henne åt sidan, och hon var nära att giva honom ett slag, men så räknade hon silverpengarna och betänkte sig. Hon ställde fram saftmuggen på jordbänken i malmgården, men själv satte hon sig bakom ett par av de halvt igenskjutna fönsterluckorna för att ha den nya kunden under ögonen.

Han smuttade litet på saften och ritade med klacken i sanden och såg sig omkring. När han hade suttit en stund och trodde sig obemärkt, reste han sig och slog ned kragen.

Han var en ung, vacker herre med djärv och munter uppsyn och han gick långsamt gången framåt.

- En sådan ärans kanalje! puttrade mor Malin. Jag tror han ställer sig att bulta på själva lusthusdörren!

När dörren förblev stängd, vek han några steg åt sidan till det öppna fönstret och stack ridderligt hatten i armhålet. Därefter satte han sig på fönsterkarmen och talade sakta och ivrigt.

Då brast tålamodet hos mor Malin och hon gick ut. Hon kom på sandgången och virade en garnända mellan fingrarna och höll huvudet lömskt framåtböjt. Under tiden grundade hon på de otidigheter som hon skulle säga. Men när hon hade gått ett litet stycke, flög den unge herren fram ur berberishäcken och röt med vanvördigaste ursinne:

- Ih, du käring, marsch! Jag är hertigen av Holsten. Men aldrig ett ord därom!

Mor Malin blev så häpen, att hon bara vände sig runt åt alla sidor och slog sig på knäna. Ännu då hon kom tillbaka in i huset slog hon sig på knäna och kunde icke fatta, att just hon i sitt ringa tjäll kunde få uppleva något så stort och besynnerligt.

Det hände sedan ofta i de ljusa sommaraftnarna, när kastanjerna stodo utan en vindfläkt, att hertigen kom till malmgården. Lusthusdörren blev aldrig öppnad, hur inställsamt han än visste att knacka, men han satt på fönsterkarmen, och mor Malin, som allt emellanåt fick sig en blank dukat i kjortelsäcken, uppdukade där både saft och vin och en gång till och med en russinkaka, på vilken hon skrivit med äggvita: Större Printz ej jorden mints.

Just den kvällen dröjde hertigen längre än eljes, och inifrån lusthuset ljöd klaveret. Då han slutligen reste sig för att gå, sade han:

- Makt, makt? Nåja, därefter ropa alla. Varför skulle du ensamt tiga? Rår du för att far din spelade bort sin sista souvereign! Ade, ade! Bommar du på lejonet, så lova, att du härnäst håller dörren öppen för vargen!

Hertigen stod framför fönstret. Det var tyst och stilla, ty nere i härbärget hade redan alla gått till sängs.

- Du svarar inte! fortsatte han. Är det blyghet? Svara då med tecken! Ett slag på klaveret betyder ja, men knäpper du med de små fingertottarna, betyder det nej, oåterkalleligt nej.

Han gick dröjande nedåt gången. Natthimmeln var ljus och marken utan skuggor, och han trevade i en stickelbärsbuske utan att kunna hitta någon kart. Då ljöd sakta ett ackord från klaveret.

Han tryckte hatten på huvudet och drogo kappan om sig och skyndade med muntra steg ur malmgården.

Sedan den natten gick mor Malin förgäves och väntade att i skymningen få öppna porten för den höge herren. I missmod begynte hon slutligen att upplocka ur kjortelsäcken och åter genomräkna dukaterna, och hon bannade sig själv, därför att hon inte, medan det var tid, förstått att tillocka sig ännu fler.

En afton hade emellertid en barberaränka jordats på Klara kyrkogård, och sedan de sista fackelbärarna gått, stannade två gesäller för att hålla vakt. De sutto på plankorna vid graven och talade illa om sorghuset.

- Böta borde di! Den gamla blesan låg svept i kammarduksmössa med florsband alldeles som en adlig, och både krydderier och insyltat stod det på bordet, men hit till oss ha de inte ens skickat ett stop svagdricka.

- Jag ser över muren, att det lyser ur hjärtat på mor Malins fönsterluckor. Om vi skulle gå dit och bulta?

De gingo ut på gatan till det gula trähuset och dunkade på blecket.

Mor Malin gläntade på den ena luckan.

- Ni komma just i grevens tid, pojkar, sade hon, då hon igenkände gesällerna. Traktamente har ingen så här dags att bjuda, men en vacker penning kunna ni förtjäna.

Hon sköt upp luckan ännu mer och sänkte rösten.

- Här ha ni en hel karolin var. Ja, vänd ni på den, dravelspojkar, den håller nog att ta i. Här inne står en kunglig page, som snart kommer ned till er. I dagningen lära som vanligt nattgökarna från hovet rida här förbi. Då låtsas ni kullkasta och prygla den unge herren och ta sedan till fötterna. Det är alltihop.

- Det må väl gå, sade gesällerna och tummade mynten. Det värsta blir att inte i hettan lägga till, så det biter.

De gingo tillbaka till kyrkogårdsporten och väntade, och de hörde mor Malin tissla med pagen uppe i kammaren.

Tiden blev lång. En stjärna flämtade i sommarhettan över bårhuset, brandvakten ropade på Brunkeberg, och dagningen stod nära.

Då knarrade det och skrek i mor Malins trappa, och pagen, som gick med knäna något inåt och knäppte och jämkade på rockknapparna, kom ned till gesällerna.

I gränden från Drottninggatan hördes stoj och hästtramp. Först red Klinckowström, och var han så drucken, att han måste hålla sig fast i hästmanen. Bakom honom framskymtade konungen och hertigen av Holsten och ett tiotal andra ryttare. Alla hade klingorna i handen och alla utom konungen voro i blotta skjortan. Han var tokig av dryckjom, och med värjan stötte han in fönsterrutorna och lyfte av skyltarna och högg i trädörrarna. Nu fanns i hela vida världen ingen, som han behövde lyda. Nu kunde han göra vad som helst, vad som föll honom in, och ingen skulle ha ett enda ord till förebråelse. Man skulle bara våga! Vid kvällsmålet hade han slagit faten ur pagernas händer, och kastat krokanbitarna på kamraternas kläder, så att de hade vita märken som efter snöbollar. Nu var det gamla odrägliga förbi. Gubbarna kunde gäspa och harkla sig vid sina snusburkar bäst de behagade. De hade icke längre annat att beställa än att vara narrar. Åt ungdomsmodet och glädjen vigde han sitt gamla björnrike. Hela Europa skulle häpna! Nu var han herre över allt Sveriges land!

Emellertid hade den okände pagen lagt sig på marken i kyrkogårdsporten, och gesällerna nöpo och slogo av hjärtans lust och grepo efter strupen.

- Wer da? ropade konungen och satte efter gesällerna, som genast flydde in mellan grifthällar och kors. Han var hack i häl och stack den ene flera gånger i vänstra armen, så att blod droppade. Slutligen lyfte de till värn en av plankorna vid barberaränkans till hälften igenfyllda grav. Då vände konungen skrattande och red tillbaka till grinden.

- En av de våra? Vad, sporde han den okände, som åter hade rest sig upp. Är du så pirum, att du inte ens kan vår lösen: Snus på perukerna! - Schadet nichts! Sitt upp bakom vår vän Klinckan och håll honom fast på vallacken. Framåt!

Sjungande och hojtande jagade den skjortklädda skaran vidare uppför gator och backar och viftade och räckte lång näsa åt de yrvakna människorna, som kommo i portarna. När rutorna klingade hos överstemarskalken Stenbock, gick den högförnäme gamle i nattrock själv till fönstret och begynte bugande klaga över, hur det till sist blev honom nödigt att flytta utom riket. Men konungen slet av honom peruken och högg den med pliten i två hälfter.

- Detta är leva! ropade hertigen av Holsten. Hattarna i vädret! Finge vi nu bara också ta ihop med alla de friande kungliga fruntimren, som sitta och glytta i sovstugorna! Perukerna i vädret! Res er i stigbyglarna och pinkilera över hästhuvudena! Såja, gossar! Djävulen tage er! Vivat Carolus, rex svecorum et scandalorum!

Skjortorna pöste, hattarna, perukerna och handskarna lågo på gatan, hovarna sprätte eld, och hästarna rusade fram som i sken.

När de vilda ryttarna kommo åter till slottet, sprungo de ur sadeln och läto hästarna löpa bäst de gitte. Uppe i trappan bröto de sönder ljushållaren och avfyrade pistolskott på en marmor-Venus.

- Vorwärtz! ropade konungen och stormade med hela sitt följe in i slottskapellet och högg löst på bänkarna. Här skola de till söndagen få stickor i böxorna!

Hertigen stötte i golvet och äskade ljud, och Klinckowström, som satt sig att slå tärning på altarringen, höll sig själv om munnen för att kunna tiga.

- Käre åhörare! begynte hertigen. Intet skulle göra denna allvarliga fest högtidligare än om min höge och kärälskelige svåger i denna morgonstund ville giva oss, hans trogna tjänare, en vink om sitt hjärtas val. Låt oss tala om frierskorna! Låt oss tänka på fruntimret från Bewern, som skumpade ända hit upp med söta mor, fast här ju knappast fanns logement efter slottsbranden. Uhuh! säger uven. Bara åtta små tulipanröda somrar äldre än ers majestät. Eller på prinsessan av Würtemberg, som redan visade sin kärlighet genom att fria till ers majestäts högstsalige herr fader och som är klen i bröstet. Hosta inte i brudvigseln! Eller på furstinnan av Mecklenburg-Grabow som med mor sin också lär speta upp i resvagnen. Eller på den preussiska prinsessan, som bara är två aldrig så små sockergrynsår äldre, eller danska prinsessan, tuttelutteliten gullfågel och skär, som bara är fem små rosentäcka år äldre. Allihop hålla de ju på att fria och uppfiffa och försköna sina konterfej, ty deras älskog gör dem svåra kval.

Konungen blev brydd och svarade:

- Har jag inte alltid sagt, att före det fyrtionde året behöver väl inte en man tänka på giftas!

Då hertigen märkte hans förlägenhet, blinkade han åt pagen från härbärget och stötte på nytt i golvet.

- Nåväl. De svenskes majestät vill icke dela sin gloire och sina undersåtars kärlek med andra än mannamodet och glädjen. Snus på perukerna! Vore jag de svenskes förste, skulle jag därför vettskrämma gubbarna genom att också befalla de vackraste jungfrurna och slinkorna till mina gillen. Potztausend! De skulle sitta framför oss i sadeln och vara med tills hanen gol tredje resan. Nej, om jag kan tala längre! Sätt knät mot bänkgavlarna! Hej! Banka och bräck, knacka och knäck! Stampa i golvet! Herr Gott, bringen Sie Wasser! Kungen är sjuk. Wasser oder Wein! - nur Wein! - Wein!

Konungen hade bleknat av och tog sig om pannan. Det gjorde honom ingenting, att de andra voro rödflammiga och vacklade. I grunden älskade han kanske ingen av dem till hjärtat. Vad betydde det, om de kallade varandra druckna, men aldrig skulle något sådant få sägas om honom, den av Gud utkorade.

- Det kan vara nog nu, gossar! sade han och försökte sticka pliten i skidan, men då märkte han, att han hade tappat denna. Därför stack han i stället helt lugnt vapnet tvärs genom rockskörtet och gick med bestämda steg mot dörren.

Hertigen grep den okände pagen i armen och viskade och tecknade med händerna. Pagen skyndade genast efter konungen och öppnade dörren för honom samt följde honom uppför trappan

- Om jag någonsin mer skall smaka vin! tänkte konungen. Jag skulle icke kunna bära, om man berättade att jag lallat på målet och tagit pagerna i famn. Varför skulle jag sedan aktas för mer än de? Och inte smakar vin så mycket bättre än svagdricka. Det beror på vana. En brav vis dricker vatten.

De gingo genom trappor och gångar och kommo slutligen till hans sängkammare. Här väntade redan Wallenstedt och ett par andra höga herrar. Wallenstedt blåste upp läpparna.

- Klockan sex på morgonen brukar vara den tid, begynte han, då vi föredraga regeringshandlingar.

- Om det gäller brottmål ja, svarade konungen, men annars vill jag inga råd bekomma utan ställer och beslutar som rättvist mig synes.

Han grep icke eldgaffeln som fadern. Han var lika vaksamt mån om sin värdighet som en ädelboren jungfru om höviskt skick. Småleende och bugande gick han herrarna rakt på livet, så att de baklänges måste lämna kammaren.

- Det blev vår lön för att vi satte ett barn på tronen, tutade de skadeglatt Wallenstedt i örat.

Pagen hade dock redan kastat dörren i lås bakom dem med en förödmjukande skräll. Detta behagade konungen. Han stod lutad mot himmelsängens gavel bredvid det skrin, i vilket fadern hopsamlat juveler och dyrbarheter av alla slag som nu upphämtats ur skattvalvet Elefanten.

- Vad heter du? frågade han pagen. Varför svarar du inte?

Pagen andades häftigt och famlade och plockade på sina kläder.

- Nå, men svara då, gosse! Du vet väl ditt eget namn. Du står ju nästan med ryggen åt mig, så att jag inte kan se dig.

Nu steg pagen fram mitt i kammaren och lyfte peruken från huvudet samt kastade den på nattbordet och svarade:

- Jag heter Rhoda... Rhoda d'Elleville...

Konungen såg, att det var en helt ung kvinna med svartpenslade ögonbryn. Det gula håret var burrigt och krusat med locktång, och en lätt skuggande fåra darrade kring munnen.

Hon sprang fram och slog armarna om hans hals och kysste häftigt hans vänstra kind.

För första gången svek självbehärskningen den sextonårige. Det flammade för ögonen, kinderna blevo gråaktigt vita och händerna hängde viljelösa. Han såg endast att pagerocken var uppknäppt över bröstet, så att spetsarna hängde fram. Hon höll honom hårt kvar i sina armar och tryckte en lång kyss på hans mun.

Han varken besvarade den eller gjorde motstånd. Först så småningom höjde han händerna och lyfte hennes armar tillbaka över sitt huvud som en ring. Därefter gick han stammande och djupt och kruserligt bugande åt sidan.

- Pardon, mademoiselle! Han skrapade med foten och smällde med klackarna och bugade och bugade för vart steg och gick allt längre undan. Pardon, mademoiselle, pardon!

Hur noga hade hon inte på förhand inlärt vart ord, som hon ärnade säga. Men nu mindes hon intet. Hon talade på måfå och utan att själv längre veta, vad hon sade.

- Nåd, sire! Den gode guden är excuserad, om han straffar en sådan förmätenhet som min.

Hon böjde knä på mattan.

- Jag har sett er à cheval, sire... Jag har sett er från mitt fönster. En rêvant har jag sett er, innan jag reste den långa vägen hit upp, sett min hero, min Alexander.

Han gick genast fram till henne och fattade henne under armbågen och förde henne lillgammalt kavaljersmässigt till en stol.

- Inte så, inte så! Sitta, sitta!

Hon höll kvar hans hand och rynkade pannan något litet samt såg honom klart in i ögonen och sedan brast hon i ett klingande och lättande skratt.

- Nå, ni är ändå människa, sire. Inte ett spår predikant. Ni är den första svensk jag råkat, som förstår, att dygden har ögonen inåt och skelar inte elakt efter andra. Era gunstlingar dricka och slå tärning och uppvakta fruntimret utan att ni säger något därom. Ni beaktar det ju knappast. Låt oss tala om dygden, sire.

Parfymerna, lukten av hennes hår, av kvinna kväljde honom så häftigt, att han var nära att få uppkastningar. Beröringen, känslan av hennes varma hand äcklade honom som snuddandet vid en råtta eller ett lik. Han tyckte sig förnärmad och kränkt både som den ensamme av Gud utkorade konungen och som person, därigenom att en främmande vidrörde hans kläder och ansikte och händer. En annan, låt vara en kvinna, hade gripit fast i honom som ett rov, som en erövrad fånge. Den, som vidrörde honom, blev strax en fiende, med vilken han ville fäkta och som han till straff för majestätskränkelsen ville slå ned.

- När jag ännu var så gott som ett barn, fortfor hon, blev min biktfader förälskad i mig. Han vred händerna och stred med sig själv och babblade böner, och jag lekte med den token och gjorde narr av honom. Sire, hur olik ni är mot honom! Ni strider aldrig med er själv. Ni är rätt och slätt likgiltig, sire. Det är det hela. Dygden är hos er så medfödd, att (hon skrattade lekfullt) jag vet inte, om jag ens kan kalla den dygd.

Han försökte vrida sin hand fri och brukade allt mer och mer sin styrka. Hur hade icke under de sista veckorna hertigen och pagerna och vaktmästarna tutat honom i öronen om frierskor och vackra mamseller! Var nu också detta ett spel bakom hans rygg? Fick han då ingen frid?

- Pardon, mademoiselle!

- Jag vet, sire, att ni hela timmar kan sitta och bläddra i de Tessinska kopparsticken och att ni synnerligen betraktar skilderier med högväxta jungfrur. Det är kanske bara den estime för konsterna, som ni ärvt av er höga fru farmor, men skall ni alltid förbli sådan? Jag är intet dött skilderi, sire.

Ehuru ständigt bugande slet han sig nu lös med sådan häftighet, att han på samma gång ryckte Rhoda d'Elleville upp från stolen.

- Nej, ni är en levande page, mademoiselle, och pagen befaller jag att gå ned i slottskyrkan och skicka kamraterna till östra förmaket.

Hon såg med ens, att spelet var hopplöst ute, och det skuggande draget kring munnen vart djupare och tröttare.

- Pagen har att lyda, svarade hon.

När konungen blev allena, var han åter lika lugn. Endast stundvis uppflammade över hans tankar en glimt av förtrytelse. Det oväntade äventyret hade jagat vindunsterna från hans huvud, och han ville icke gå till vila efter nattens upptåg som en vekling utan fortsätta dem timme efter timme.

Han avkastade rocken. I skjortärmarna samt med värjan i hand gick han ut till kamraterna i östra förmaket.

Det var överstänkt med intorkat blod. Golvplankorna voro genomdränkta och bruna av blodpölar, och vid väggarnas porträtter, på vilka ögonen utstungits, hängde klumpar av hår och gammalt stelnat blod.

I kammaren utanför hördes råmande. En kalv inleddes och framfördes mitt på golvet.

Konungen bet i underläppen, så att den vitnade, och i ett enda susande hugg avslog han kalvens huvud. Med blod under naglarna kastade han därefter genom det krossade fönstret huvudet ned på de förbigående.

Utanför dörren viskade under tiden hertigen brådskande med Rhoda d'Elleville.

- Min höga svåger lär alltså ingen få ur sin halsstarrighet. Gubben Hjärne, drollig in's Gesicht, talar om att koka en kärlekssump, men lär den föga båta. Hade han inte ärvt faderns kyla, skulle han med sitt trots bli Sveriges Borgia. Får han inte snart bli en halvgud, så blir han en djävul. När en sådan fågel inte hittar svängrum för vingarna, stöter han sönder väggarna i eget bo. Tss! Det kommer någon! Glöm inte! I kväll klockan nio hos mor Malin! Hav till hands litet fikon och russin!

Bakom dem i trappan kom gamle trotjänaren Håkan och ledde två getter. Han stannade och slog händerna upp i luften och suckade ångestfullt:

- Till vad ha de gjort min unge herre! Aldrig har något sådant setts i Sveriges konungahem. Allsmäktige Gud, förbarma dig och giv ännu större olyckor än tillförene, ty den stillheten, som nu kommit, kan varken bäras av de svenska eller av en sådan furste!


Project Runeberg, Thu Dec 20 01:15:35 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/karolin/03.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free