I hagen stodo småflickorna med ett såll, och bredvid på en mossig sten satt, lat och halvsovande, deras bror Axel Fredrik, som i dag fyllde tjugu år. Hans trolovade, den förskrämda lilla Ulrika, vilken kommit till gården på besök, böjde enriset över sållet och hackade med skäran. Småflickorna sträckte händerna för att hålla kvistarna och hjälpa till, och smältande snö droppade från björkar och albuskar.
- Ack! Ack! Själva morfar har kommit ut i detta Guds väder, sade Ulrika och pekade ned mot stora huset.
Då började småflickorna ropa och hoppa och togo sållet mellan sig och tågade åstad ned mot stora huset, under det att de gungade sållet i takt och trallade:
Och vårens fåglar de sjunga så väl.
Kom, getapiga, kom!
I kväll blir det dans och i kväll blir det spel.
På andra sidan gärdesgården, där granarna togo vid, forslade gårdsdrängen Elias det sista vedlasset ned ur skogarna. Vattnet stänkte om träskorna, och de båda röda oxarna Silverhorn och Storbonde hade till skydd mot förhäxning kvistar av flygrönn i oket. Elias begynte också stämma i:
Och vårens fåglar de sjunga så små.
Kom, getterna, kom!
I kväll spricker blomstret bland tuvornas strå.
Men så tystnade han och lutade sig över gärdesgården och sade till Axel Fredrik:
- Illa luktar krutet, när man skjuter, och sotet faller ur skorstenen, så nog kommer tövädret att vara.
Stora husets förstugkvist var överbygd med ett snöigt torvtak, på vilket om sommaren en get brukade beta mellan taklök och tjärblomster. Nedanför på bänken satt morfar i sin grå livrock med tennknappar, och Ulrika ledde fram småflickorna, så att de fingo hälsa. De voro klädda i upptråcklade kjortlar, som blivit hemmafärgade i lingonsaft, och för var gång småflickorna nego, satte de gredelina ringar på det våta trappgolvet.
Morfar klappade Ulrika på kinden med yttersidan av handen.
- Du kan nog med tiderna växa upp, liten, och bli Axel Fredrik till hjälp.
- Vore jag bara riktigt säker därpå, morfar! Här är så stort och så mycket att sköta, som jag inte har vana vid.
- Åja. Och synd är det om Axel Fredrik, som så bittida miste både far och mor och som inte haft några andra än mostrarna och sin gamla morfar. Men vi ha ju också på allt sätt pysslat om honom, och du får väl lära dig, liten, att bli i vårt ställe. Det tyngsta är med hans bräckliga sundhet, den rara pilten. - Ack, kära barn! Tackad vare Gud för denna vårdag och för fredens välsignade år!
Morfar kände på det hackade enriset och prisade, att det var fuktigt, så att det skulle taga åt sig det myckna dammet.
Bakom honom i köksfönstret stodo de båda mostrarna och kokade åt en sjuk kviga en sump av bävergäll och lagerbär. Båda två hade släta svarta klänningar och isgrått, åtkammat hår.
- Varför är inte Axel Fredrik med? frågade de Ulrika. Kom ihåg, att till kvällsvard skall han ha sin älsklingsspis honungsgröt doppad i sirupsvatten, och så skall det vara fläsk med Johannislök.
- Ja, ja, sade morfar, och låt sedan folket få ledigt för i afton.
Ulrika skyndade sig in i pigkammaren, där tjänstefolket repade blår, men hon hade icke tagit många steg, innan hennes försagda och outvecklade lilla ansikte åter fick ett ängsligt och lyssnande uttryck.
- Men Ulrika då! ropade morfar. Jag förstår inte det här. Ulrika! Kom hit, Ulrika!
Hon hängde den nyss fattade nyckelknippan tillbaka på dörrposten i förstugan och gick ut.
- Är det inte en ridande, som kommer där borta? sporde morfar. I tre månader har jag nu varit förskonad från brev. Jag blir så ångestfull, när jag får ett brev. Si på'n, si på'n! Han gräver med labben i väskan.
Ryttaren stannade ett ögonblick vid trappan och avlämnade ett hopviket, förseglat papper.
Mostrarna armbågade sig fram på båda sidor om morfar och räckte honom brillorna, och hans händer darrade, så att han knappast kunde bryta sigillet. De ville läsa det skrivna alla på en gång, och Ulrika glömde sig ända därhän, att hon böjde sig över morfars arm och pekade utefter raderna och stavade högt för de andra.
Slutligen slog hon händerna samman och stirrade ut i luften, och gråten steg henne i ögonen.
- Axel Fredrik, Axel Fredrik! ropade hon och sprang över gårdssanden mot hagen. - För Guds skull!
- Vad håken rider er nu, svarade Axel Fredrik och kastade undan den skrumpna stensötan, på vilken han tuggat. Han hade ett skärt och fylligt ansikte och en godmodig, liknöjd stämma.
Hon stannade icke förr än hon tagit hans hand.
- Axel Fredrik, du vet inte! Det är befallning att regementet skall hålla sig i ordning att samlas under fanan. Det är för de danskes inbrott i Holsten.
Han följde henne tillbaka fram mot stora huset och hon kramade och kramade hans handlove.
- Kära barn, stammade morfar. Att jag skulle behöva uppleva en sådan prövning. Vi ha kriget över oss.
Axel Fredrik stod och grubblade. Slutligen såg han upp och svarade:
- Jag vill inte vara med.
Morfar trampade kring på trappan, och runt honom gingo mostrarna fram och åter.
- Du är redan inskriven, kära barn. Det enda vore, om man kanske kunde lega någon annan.
- Det kan en väl, svarade Axel Fredrik likgiltigt.
Han gick in i huset och Ulrika sprang uppför vindstrappan med förklädet för ögonen och kastade sig på sängen
Om kvällen, när honungsgröten var spisad och alla sutto kring bordet, ville morfar som vanligt binda hundra maskor sköte, men han var för darrhänt.
- Det har gått illa till där uppe i Stockholm, sade han. Baletter, maskerader, mattbelagda gator, komedianter och konstmakare av alla slag - det har varit söckenmat hos vår nya kung, Kristina. Jag har nog hört därom. När pengarna togo slut, började han bortskänka kronjuvelerna. Nu får gunstig herren stava på en annan läxa.
Axel Fredrik sköt tillbaka sin tallrik och satte sig lojt framåtlutad med armbågarna på bordet, medan mostrarna och den förgråtna Ulrika dukade av. Morfar nickade och hostade och fortsatte att tala.
- I alla dessa fredens år har här endast varit fråga om snikenhet och prejeri, och de sämsta karlarna ha knuffat sig närmast upp till tronen. Nu lära dessa gödoxar stå sig slätt, menar jag. Haha! Ni skulle bara ha sett fordom, när morfar var ung och kallades under adelsfanan. Livstandaret, som stått förvarat i kungliga klädkammaren, rullades ut, och pukhästen, som varit stallad hos översten, munderades i sitt långa schabrak med kronor i hornen, och så församlades vi i våra snäva, galonerade rockar, medan hornen begynte spela.
Morfar tog garnet och försökte knyta, men kastade det igen och steg upp.
- Du skulle bara ha sett, Axel Fredrik! Ännu i månljuset, när vi stodo uppställda på ismarkerna och sjöngo psalmen före anmarschen, igenkände jag närkingarnas röda liveré med vitt på, som liknade strimmiga tulpaner, och de gula kronobergarna och de grå gossarna från Kalmar och det muntra blå dalregementet och västgötarna, som voro gula och svarta. Det var en fest att skåda, men stilla som i Herrens hus. - Nå, det har kommit andra män och andra rockar. Allt skall nu vara så stramt och simpelt.
Det blev en stunds tystnad i rummet. Därefter sade Axel Fredrik för sig själv:
- Vore mina plagg och don i god ordning, kunde det kanske bli lustiga dagar i ett fältläger.
Morfar skakade på huvudet.
- Du är klen till sundheten, Axel Fredrik, och det blir svåra marscher hela riket ned igenom ända till dansken.
- Ja,
- Det skulle du ju förstås alltid få, men du har inte något buldantält med stänger och kroppsås och pinnar och vad det nu allt skall vara.
- Det kunde ju Elias upphandla åt mig på vägen. Liveréet har jag någorlunda passabelt.
- Låt se nu, låt se nu! Morfar blev ivrig och stultade bort över golvet och öppnade klädskåpet. Ulrika, kom hit, Ulrika, och läs, hur det står där i kungliga majestäts (han bugade sig) förordningar, som ligga på bordet! Här ha vi kappan med mässingsknäppen och fodrad med svenskt slätt boj. Det är riktigt. Och västen är här också. Läs nu om rocken! Ulrika klippte talgljusen och satte sig vid bordet med händerna över pannan och läste stavande och entonigt med hög röst:
- Rocken av blått, osträckt kläde, kragen röd, fodret av krapprött boj, tolv mässingsknappar framtill, fyra över och tre under tasklocket och en knapp i var sida, tre små i vardera ärmen.
- Åtta... tolv... Det är riktigt. Vi ha nu böxorna.
- Böxor av gott bockskinn eller renshud med tre knappar med sämsk överdragna.
- De äro allt gement skavridna. Det blir snart ögon i gumpen. Men Elias kunde ju se till att skaffa dig ett par nya på vägen. Men hatten och handskarna. Var äro hatten och handskarna?
- De ligga i kistan på svalen, sade Axel Fredrik.
Ulrika läste:
- Handskar med stora kragar av gult, sämskat, fast och starkt oxläder samt handgreppet av bock- eller getskinn. Skor av gott svenskt vaxläder med helskurna spännremmar. Botten av en bindsåla och en mellansåla. Skospännen av mässing.
- Skorna och vaxlädersstövlarna stå här och äro passabla. Du kan få mina sporrar. Du skall bli en ståtlig svensk knekt, min kära gosse.
- Halsduk, en av svenskt svart yllekrepon, fem kvarter lång samt goda nio tum bred med en halv alns långa parduanband i vardera ändan, samt två vita.
- Det får Elias köpa åt dig i Örebro.
- Pistoler, två par. Pistolstrumpor av svart läder med krage av friserat boj.
- Du får taga mina. Och min pamp är i hederligt skick med kalvskinnsbalja och värjeband av älgsläder. Så skall en svensk krigsman se ut! Vi få nu också tänka på att utstyra Elias och ställa med matsäcken och allt.
Axel Fredrik sträckte på armarna.
- Det är nog bäst att jag går upp och lägger mig och riktigt vilar ut mig på förhand.
Det blev nu larm och spring i stora huset. Det spikades och piskades alla dagar och det lågade och puttrade i spisen, och om nätterna brann det ljus. Den enda kammaren, som låg mörk, var Axel Fredriks.
Sista natten gick ingen annan än Axel Fredrik till vila, och när det hade blivit så pass dager, att allt lyse kunde släckas, väckte mostrarna honom och gåvo honom varmt att dricka på sängen samt starka droppar, ty de hade hört, att han hostat om natten.
Då han kom ned i salen voro de andra redan där församlade, även pigorna och drängarna, och för alla var det dukat gemensamt. De åto utan att säga ett enda ord, men när måltiden var till ända och de reste sig, frambars bibeln till morfar, och Ulrika läste med kvävd stämma. När hon tystnade, knäppte morfar händerna och talade med ögonen slutna.
- Liksom mina fäder före mig gjort hava, så vill också nu jag i avskedets stund lägga mina händer på dig, min dotters son, och välsigna dig, ty många äro mina år och ho vet, när timglaset är utrunnet. Gud, den högste, anropar jag från mitt låga tjäll, att han måtte leda dig mot heder och att de tunga prövelser, som vänta, endast måtte upphöja vårt lilla folk till ett ännu större och härligare.
Vid bordshörnet stod Axel Fredrik och tummade och vickade på tallriken, och utifrån hördes slamret, när bruna långvagnen körde fram.
Alla gingo nu ut, och Axel Fredrik satte sig upp bredvid Elias, inknäppt i morfars vargskinnspäls och mycket upphettad, ty det droppade i vårvädret från tak och träd.
- Här står smörbyttan, sade mostrarna, och här är brödsäcken. Elias, hör nu på! I sitslådan är ostkakan och flaskan med starka dropparna. Blir nu mödan och vådan för svår, kära Axel Fredrik, så glöm aldrig, att vägen hem är gen.
Men morfar trängde sig emellan dem och stack ned handen bak i vagnen.
- Är kistan riktigt påbunden? Och låt oss se nu! Här är ströborsten och viskeduken och skrapan... och här ha vi foderpåsen och drickesflaskan. Det är som det skall vara. Lodformen och kulesaxen och stöpsleven ligga i kistan.
Ulrika stod bakom dem, utan att någon gav akt på henne, och hon sade helt sakta:
- Axel Fredrik, när det blir sommar, skall jag gå ut en afton och binda glädjetråd och sorgetråd på rågen och se vilket som växer högst till morgonen...
- Nu är det i ordning! avbröt morfadern, som icke hörde henne. Och Gud vare med både dig och Elias!
Runt omkring stod gårdsfolket och dagsverkarna på sidorna om vägen.
Men just som Elias höjde piskan, lade Axel Fredrik handen över tömmarna.
- Denna resan ändar kanske slätt! sade han.
- Illa skulle det väl ändå se ut, svarade Elias, att nu spänna från och sela av.
Axel Fredrik stack handen tillbaka i pälsärmen, och mellan raderna av
tysta människor rullade vagnen bort.
