Veckorna gingo och träden slogo ut. Det blev en långsam färd med Närkes regemente genom Sveriges obygder, och Axel Fredrik satt i sin päls och sov bredvid Elias, het om pannan och med yviga vantar av getragg. Ett stycke från Landskrona hade bruna långvagnen blivit efter regementets tross, och hästen stod i solgasset och betade dikesrenen. Både herre och dräng somnade in med skuldra mot skuldra.
Hästen slog efter en broms, och vattnet porlade i diket, och ett par vägstrykare kastade sina skällsord efter de sovande, men de sutto alltjämt i samma bekymmerslösa ro.
Då kom bakom dem i fyrsprång en tarvligt klädd ryttare med stor lingul peruk och tvärstannade sin fux bredvid vagnen.
Elias knuffade Axel Fredrik i sidan och drog till sig tömmarna, men Axel Fredrik ville icke öppna ögonen utan sade bara:
- Ja, kör du, Elias! Jag behöver vila ut mig till strapatserna.
Elias stötte honom återigen i sidan.
- Opp med sig, opp med sig! viskade han.
Dåsigt öppnade Axel Fredrik sitt ena öga - men i detsamma blev han blodröd över hela ansiktet och reste sig och gjorde ställning mitt i vagnen.
Han igenkände genast efter bilder, att det var den adertonårige konungen själv. Och ändock vilken förändring! Var det denne snabbt uppvuxne och majestätiskt behärskade yngling, som ännu för några månader sedan halshögg kalvar och slog in fönsterrutor? Han var icke över medellängd, och ansiktet var litet, men pannan hög och ädel, och ur de stora djupblå ögonen strålade en tjusande solglans.
- Herren skall kasta undan pälsen, så att jag kan mönstra liveréet, sade han avmätt. Marken är ju längesedan grön.
Axel Fredrik pustade och arbetade för att få av sig morfars fördömda päls, och konungen synade rocken och knapparna, tummade dem, ryckte i dem och räknade.
- Det är passabelt, sade han med brådmogen allvarsmin, och nu skola vi alla bli helt nya människor.
Axel Fredrik stod yrvaken och rak och såg stelt på vagnshjulet. Då tillade konungen långsamt:
- Om några dagar få vi kanske den lyckan att stå inför fienden. Man har sagt mig, att intet skall i en batalj vara så svårt som törsten. Om herren någon gång möter mig i stridstumlet, så stig fram och låna mig sin vattenflaska.
Konungen gav åter sin häst sporrarna, och Axel Fredrik satte sig. Han hade aldrig älskat eller hatat, aldrig ängslats eller hänryckts och han grubblade på konungens ord.
Pälsen fick ligga mellan honom och Elias, och då långvagnen i skymningen slamrade in till Landskrona, hade regementet redan tältat. Axel Fredrik såg sig om efter de dukade dryckesbord, om vilka han hade drömt. I stället fann han endast fåordiga kamrater, vilka tryckte varandras händer och flockvis skådade bort över Sundet, där vågorna stormade under den molniga sommarhimmelen och där flaggor och vimplar vajade på den svenska flottans skog av master.
Nästa morgon satte Elias in hästen och långvagnen i en lada, ty kronan hade redan tagit alla farkoster, och först ett dygn efter sedan flottan avseglat skulle han på en fiskarbåt få följa efter till Seland. Han stod kvar på stranden och nästan ute i vattnet, när på gnisslande kättingar de vidunderliga ankarna hissades i höjden, drypande av dy. På mast efter mast stego pösande segel, och solskenet glittrade i akterhusens lanternor och glasfönster. Böljorna dansade och sköto på och speglade i flammiga ringlar de högt svävande galeonsbilderna, som med lagerkvistar och treuddar pekade bort över havet mot obevandrade underland, mot äventyr och bragd. Molnmassorna hade sjunkit och vilade långt till havs på vågorna, och luften var blå som i en saga.
Då glömde sig konungen, och barnet i hans själ segrade, så att han begynte klappa i händerna. Han stod på ett akterhus, tätt framför lanternan, och de gråhåriga krigsmännen omkring honom från faderns tid smålogo och begynte också klappa. Själva excellensen Piper sprang uppför däckstrappan vigt som en skeppsgosse. Det fanns icke längre några gubbar och skröplingar och snikna trätohjon; det var en härskara av ynglingar.
Som på ett hemligt tecken började i detsamma spelet och trummorna att ljuda, och värjorna flögo ur skidorna och, överröstande amiral Anckarstiernas ord i ropluren, sjöngs psalmen från de nitton krigsskeppen och de hundra smärre farkosterna.
Elias igenkände Axel Fredrik, som satt på morfars päls inklämd mellan medförda skanskorgar och jordsäckar och spanska ryttare. Men när Elias såg att också han långsamt reste sig och drog pliten som de andra och såg hur flottan småningom försvann på vattnet, då strök han med handen över ögonen, skakande på huvudet. Han gick tillbaka upp mot ladan och mumlade:
- Hur skall han med sin bräckliga sundhet reda sig till dess jag
hinner efter!
