Några dagar efteråt kom Elias på de småländska vägarna ensam med sin långkärra. Bondhustrurna, som kände igen honom sedan han hade åkt förbi med den sovande officeren, gläntade på stugdörren och frågade, om det var sant, att svenskarna hade landstigit på Seland och att konungen på knä tackat Gud för segern, men av förlägenhet stammat på målet.
Han nickade jakande utan att svara.
Dag efter dag körde han steg för steg mot norr, och hela vägen gick han med tömmarna bredvid vagnen, som var överbredd med ett stycke av ett gammalt segel.
Då han slutligen en afton kom i hagen framför stora huset, igenkände genast alla på bullret, att det var bruna långvagnen, och hästen gnäggade. Häpna gingo de till fönstren, och morfar själv kom ut på trappan och Ulrika stod mitt på gårdsplanen.
Elias gick lika långsamt med tömmarna i handen, och vid trappan stannade hästen av sig själv.
Då drog Elias försiktigt seglet från vagnen, och där stod en lång, smal, hopspikad låda med en gulnad boklövskrans på locket.
- Jag tog honom med hem, sade Elias. Han fick kulan i bröstet, när han
sprang fram och räckte kungliga majestät sin drickesflaska.
