Klämtslagen hade tystnat i Narvas kyrktorn. I murbrottet på den sönderskjutna fästningsvallen lågo de nedhuggna svenska hjältarna, över vilkas utplundrade och nakna kroppar ryssarna med vilt skrän stormat in i staden. Några kosacker, som insytt en levande katt i magen på värdshushållaren, skrattade ännu i ring om sitt offer, men den jättelånge Peter Alexievitj, tsaren, bröt sig redan väg mitt genom trängseln på gator och gårdar och nedhögg sina egna män för att stävja deras illdåd. Hans högra rockärm var ända till skuldran genomdränkt av egna undersåtars blod. Trötta på mord samlades slutligen flock vid flock på torgen och kyrkogårdarna. Under förevändning att kyrkorna vanhelgades av de otrogna, som där lågo jordade, begynte knekthoparna skända och plundra gravarna. Bräckstänger lyfte stenarna ur kyrkgolvet, och utanför öppnades gravarna av spaden. Kopparkistorna och tennkistorna delade våldsmännen i stycken och kastade tärning om handtag och plåtar av silver. Gatorna, på vilka invånarna under det första handgemänget nedkastat bränder och takpannor och där de nedstucknas blod ännu simmade i rännstenarna, stodo i flera dagar överfyllda av rostiga eller halvmurknade likkistor. Håret hade på somliga lik vuxit, så att det hängde fram mellan bräderna. Några av de döda lågo balsamerade och gott bibehållna, fast bruna och hoptorkade, men ur de flesta kistorna grinade gula benrangel i hopfallna och möglade svepningar. Ängsligt kringsmygande människor läste i skymningen på kistplåtarna och igenkände stundom en nära anförvants namn, en moders eller systers. Ibland sågo de våldsmännen släpa bort de multnade lämningarna och kasta dem i floden. Ibland åter lyckades det dem att, skyddade av natten, själva bortföra dem och nedmylla dem utanför staden. Så kunde man i mörkret möta en gammal man eller kvinna, som med sina barn och tjänstepigor mödosamt kom smygande med en kista.
En natt bivuakerade en svärm av våldsmän i ett av kyrkogårdarnas hörn. Huj, vilken lust att vältra hop ett bål av sängbottnar och bolstrar och stolar och likkistgavlar och vad hin som kunde släpas fram! Lågorna och gnistorna flammade i höjd med prästgårdens vindöga. Runt omkring stodo kistorna uppstaplade på varandra, och ur en av de översta hade bottnen brustit, så att den inneliggande salig skattmästaren stod raklång med allongeperuken på huvudet och såg ut som hade han tänkt: Bitte, i vilket sällskap har man dock fört mig?
- Haha, lille far! ropade till honom våldsmännen, medan de stekte augustiäpplen och lök vid lågorna. Du ville allt ha något rivande i strupen, du!
Skenet av elden upplyste prästgårdens dagligkammare, och gnistorna flögo in genom de krossade rutorna. Där stod endast ett sprucket bord och en stol och på den satt prästen med pannan stödd i händerna.
- Vem vet! Kanske det kunde lyckas! mumlade han och reste sig som hade han hittat nyckeln till en länge begrundad gåta.
Hans silvervita skägg bredde sig över hela bröstet och hans hår hängde ned på skuldrorna. Som fältpräst hade han i sin ungdom varit med om litet av varje, och aldrig hade han skjutit tillbaka en bjuden bägare. Sedan som änkling i prästgården hade han dyrkat Herren Gud i fröjd och gamman med bräddfyllda krus, och det skvallrades om, att han inte i förstone grep efter boken, om en välskapad slinka händelsevis satt med i laget. Därför tog han också nu olyckan modigare och försonligare än andra och hans hjärta var lika ofördärvat som hans krigarelika kropp var oböjd av åren.
Han gick ut i förstugan och utplockade försiktigt de fem sex rostiga spikar, vilka fasthöllo ett par bräden framför en liten trång smyg under trappan. Därefter lyfte han brädena åt sidan.
- Kom ut, mitt barn! sade han.
Då ingen åtlydde honom, vart hans röst något strängare och han upprepade sina ord.
- Kom ut, Lina! De båda andra tjänsteflickorna blevo bundna och bortburna. Det var sannerligen i sista andedraget jag fick dig in här. Men det är snart ett dygn sedan dess, och du kan inte leva utan mat och drick. Nå?
När han ändå inte blev åtlydd, kastade han förnärmad huvudet bakåt, och han talade nu barskt och befallande.
- Varför lyder du inte? Tror du maten finns här? Inte så mycket som en nypa salt har lämnats kvar i huset. Du måste skaffas bort, begriper du. Går det dig illa, fångar dig en våldsman på vägen, ja då, barn, kan jag bara säga detta: knyt då armarna om hans nacke och följ honom på hästryggen vart håken det sedan bär. Jag har mången gång i krigstumlet sett en sådan kärlek, och då har jag slängt soldatkappan över prästrocken och lyft på hatten för det lyckliga slutet på visan. Hör du inte, tös? När din salig far, som var en drinkare - om jag skall tala uppriktigt - var min stallkarl och en gång drog mig ur en vak, lovade jag att sedan sörja för honom och hans barn. Och så var han född svensk som jag! Nå, har jag inte alltid varit för dig en faderlig husbonde, eller vad har hennes nåd att invända? Har vettet rukit ur henne, vad?
Nu började något att röra sig inne i den beckmörka smygen. En armbåge stötte mot väggen och det tassade och skrapade, och så steg Lina Andersdotter ut i blotta lintyget med bara ben och en sönderriven röd jacka utan ärmar men med ett helt ryggstycke, över vilket den bruna hårflätan hängde ned.
Eldsljuset föll in genom fönstret. Hon höll lintyget mellan knäna och kurade hop, men hennes friska nedåtböjda ansikte med de breda öppna dragen var lika muntert som om hon som bäst hade stigit ur fållbänken en vacker vintermorgon i skenet från gryningen.
Blodet frusade nog ännu i hetsig takt genom den vithårige krigspredikantens ådror, men i denna stund var han endast husbonde och far.
- Jag visste inte, att man i mitt simpla hus lärt sig en så högförnäm skamsenhet, sade han och klappade henne vänligt på den nakna skuldran.
Hon såg upp.
- Nej, men det är bara det, sade hon, att jag fryser så illa.
- Nå ja, det låter höra sig. Så vill jag att det skall talas i mitt hus. Men jag har inga klädesplagg att giva dig. Mina egna hänga som fransar. När som helst kan huset brinna. Jag själv kan måhända oantastad smyga min färde och en rigariksdaler har jag på fickan. Vem frågar efter en nedtrasad gammal gubbe! Annorlunda är det med dig, Lina. Jag känner de vilda sällarna. Jag vet bara ett sätt att skaffa dig undan, men jag ryggar själv tillbaka för att säga det. Du är nog för rädd.
- Rädd är jag inte. Det får väl gå mig som det går. Jag är väl inte bättre än de andra. Bara jag sluppe frysa.
- Kom då hit till dörren, men bliv nu inte förskräckt! Ser du, där ute i portgången ha de uslingarna satt in en liten kista av trä. Den kan inte vara så tung, men kanske du får rum i den. Törs du lägga dig i den kistan, så kanske jag kan smussla dig ur staden.
- Det törs jag väl.
Hon hackade tänderna och darrade, men rätade upp sig en smula och lät lintyget hänga fritt ned och gick ut på stenarna i portgången.
Prästen lyfte av det fuktiga locket, som låg löst, och i den plundrade kistan hittade han ingenting annat än hyvelspån och ett brunt täcke.
- Det var just vad jag behövde, huttrade hon och drog fram täcket och vecklade det över sig och steg upp och lade sig på ryggen i hyvelspånen.
Prästen böjde sig över henne och lade sina båda händer på hennes axlar och såg henne in i de frimodiga ögonen. Hon kunde vara aderton eller nitton år. Håret var struket slätt bakåt ända till flätan.
När han stod så, kom det för honom, att han icke i alla tider sett på henne med så rent och faderligt sinne som han själv önskat och som han låtsats. Men nu gjorde han det. Hans långa vita hår föll ned ända över hennes kinder.
- Må det gå dig väl, barn! Jag är gammal. Det betyder föga, om mitt liv varar ännu en tid eller skövlas i dag som är. Jag har varit med om många tjuvstreck och illdåd i mina dagar, och för mina synders förlåtelse vill jag också en gång vara med om något gott.
Han nickade och nickade åt henne och reste sig.
Där ute hördes stojet allt vildare. Han lade på locket och klämde in de långa kvarsittande skruvarna så gott han förmådde. Sedan knäföll han och snodde ett rep på tvären om kistan och lyfte med starka armar den tunga bördan på sin rygg och skred framåtböjd och sviktande ut i det fria.
- Se dit! ropade en av våldsmännen vid elden, men den närmaste kamraten tystade honom med orden:
- Låt gubbstackarn hållas. Det är ju en eländig fattigkista.
Svetten sipprade utför den gamles ansikte, och det värkte och sved i rygg och armar under den svåra tyngden. Steg för steg jämkade han sig framåt genom de mörka gatorna. Allt emellanåt måste han nedsätta kistan på marken för att andas ut, men då stod han med handen på locket och i ständig fruktan att anropas och knuffas undan eller att bli nedstucken av någon kringsvirrande knekthop. Flera gånger måste han stiga åt sidan för forvagnar, lastade med män och kvinnor, vilka skulle föras hundratals mil inåt Ryssland för att befolka ödemarkerna. Den store, segrande tsaren var en såningsman, som icke räknade de korn han strödde.
Då slutligen den gamle krigarprästen kom till stadsporten och vakten gick honom till mötes, uppjagade han med ångestens hela samlade vilja sina krafter till det yttersta. Med en enda arm kvarhöll han kistan på ryggen och tog med den lediga handen sin rigariksdaler ur fickan och räckte den åt vaktknekten till mutor.
Knekten vinkade åt honom att gå vidare.
Åter ville han flytta foten framåt, men nu förmådde han det icke. Genom stadsporten såg han floden glindra på det fria fältet, men sedan svartnade det för hans öga. Sakta och ännu i sin hjälplöshet rädd om sin börda makade han varsamt kistan ned bredvid sig på stenläggningen. Därefter föll han framstupa och dog.
De andra vaktknektarna sprungo fram och begynte skymfa och gräla. Där i portvalvet fick inte kistan bli stående.
Officerarna, som sutto och dobblade i ett rum inne i kasematten, kommo nu också tillstädes. Den ene av dem, en liten torr och utvattnad gestalt med fyrkantiga brillor och som mer liknade en skrivare än en soldat, ryckte till sig en lykta och gick fram och gläntade en smula på locket med värjbaljan.
Första gången var han nära att tappa lyktan och drog huvudet brådstört tillbaka! Andra gången, när han böjde sig och lyste dit in, dröjde han litet längre och mera forskande och strök sig därefter med handen över hela ansiktet som för att skymma sina tankar. Sedan hakade han av brillorna och stod fundersam. När han tredje gången böjde sig ned, lyste han i springan fram och tillbaka, och därinne låg Lina Andersdotter helt lugnt och plirade emot honom i lyktskenet utan att själv veta vad som var på färde.
- Jag är hungrig, sade hon.
Han ställde ifrån sig lyktan och gick ett par steg upp och ned genom valvet med händerna korsade på ryggen. Så kom ett illmarigt och muntert dallrande liv över hans stela drag, och oförmärkt tog han ur rocksäcken några augustiäpplen och stoppade dem in i kistan. Därefter började han kommendera.
- Hitåt, karlar! Åtta man bära kistan till general Ogilvy och hälsa och säga att den är en ringa gåva från hans ödmjuke tjänare, Ivan Alexievitj. Åtta av er andra, som nyss kommit från arbetet på vallarna, gå bakefter och hoprulla förskinnen till trumpeter, i vilka ni tuta regementets marsch. Men allra främst gå två män med vassfacklor. Framåt!
De vilda knektarna betraktade varandra gapande och lydde. Kistan lyfte de skrattande på sina musköter. Två långa tjärade och med halm omvirade stänger framdrogos ur valvets hörn och tändes vid lyktan, och när tåget satte sig i rörelse utåt fältet till lägret, tutade musikanterna sin marsch i förskinnen:
- Du knekt, som musköten på axeln tog, vad bry dig kamrar och sängar! Du spisar som prins på första krog, och flickor och löss det har du nog, men, hejsan, var har du pengar!
När de kommo till lägret, rusade soldaterna samman i fackelskenet. General Ogilvy, som suttit till bords, kom ut ur tältet.
- Käre lillefar, sade den ene bäraren, Ivan Alexievitj, löjtnanten, sänder dig ödmjukligen denna gåva.
Ogilvy bleknade och bet i läppen under de borstiga grå mustascherna. Hans ärriga och ansträngt barska ansikte var i grunden godmodigt och välvilligt.
- Är han från sitt sunda vett? dundrade han med spelad vrede, fast han i själva verket var skrämd som en pojke. Ställ ned kistan och bryt bort locket!
Knektarna bände med klingorna, och det murkna locket ramlade åt sidan.
Ogilvy stirrade. Så brast han i skratt. Han gapskrattade, så att han måste sätta sig på jordbänken. Också knektarna skrattade. De skrattade hela tältgatan ned igenom, så att de raglade och vacklade och måste stödja sig mot varandra som krogkunder och fyllbultar. Lina Andersdotter låg där i kistan med ett halvätet äpple i handen och gjorde stora ögon. Hon hade nu blivit varm igen och var så blomstrande i kinderna som en docka.
- Vid alla helgonen! utbrast Ogilvy. Inte ens i sankt Antonius' katakomber har man sett sådant under! Det är ett lik, som borde skickas vidare till själva tsaren.
- Ingalunda, svarade en av hans officerare. Jag skickade två ljushåriga små gurkor i förrgår, men han har nu bara sinne för brunhåriga och smala.
- Nå då så! svarade Ogilvy och vände sig bugande åt Narva till. Hälsa Ivan Alexievitj, att när kistan tillbakaskickas, skall det ligga en kaptensfullmakt på botten. He, he, sockerros!
Han gick fram och strök Lina Andersdotter under hakan.
Men då satte hon sig upp och tog fast honom i håret och gav honom ett smällande slag på örat och därefter ännu ett.
Han lät sig icke det ringaste bekomma utan bara fortsatte att skratta.
- Så vill jag ha dem, sade han, så vill jag ha dem! Jag skall göra dig till marodörernas drottning, mitt gryn, och som vårdtecken därpå giver jag dig här en armkedja med en turkos i knäppet. Ett band av vårt värsta slödder stal den nyss ur grevinnan Horns kista i Narva.
Han skakade kedjan från handloven och hon ryckte den ivrigt till sig.
När det sedan om aftnarna dukades i tältet, satt Lina Andersdotter till bords bredvid Ogilvy. Hon hade nu fått fransyska kläder av blommigt tyg och bar hårklädsel med blonder. Men vilka händer! Hon fick alltid äta med handskar, men under dem svällde de breda och stora fingrarna, och det röda sken fram mellan knapparna.
- Håhå, håhå! ropade generalerna. De händerna göra en muntrare än man blir av en hel kanna ungerskt. Hjälp oss! Spänn åt bältena om livet! Håll oss under armarna! Det här kan ingen åse helbrägda.
Och så hon tog för sig och mumsade sötsaker och satt med skeden i vädret! Smakade något illa, så grinade hon. Äta det kunde hon. Dricka det ville hon däremot icke, utan tog bara en klunk i munnen och sprutade sedan vinet på generalerna. Men alla deras svordomar och värsta talesätt lärde hon sig, och beständigt satt hon lika blomstrande och munter.
- Hjälp, hjälp! skreko generalerna, kvävda av skratt. Blås ut ljusen, så att man slipper se henne! Håll oss om pannan! Hjälp! Får det kanske vara ett litet blossande ur tobakspipan, mademoiselle?
- Va' djäkeln, kan inte jag få sitta i fred! svarade Lina Andersdotter.
En ting var det dock, som Ogilvy skickligt dolde för att inte skrattarna skulle vända sig mot honom och knipa honom i sidan och rycka i rockfransarna och säga: "Jo, lillefar, du har allt tagit dig vatten över ditt skalliga huvud. Signe dig, lillefar! Signe dig och dina små missöden!"
Han låtsades alltid behandla henne en smula likgiltigt bekant, men han satte sig aldrig så nära henne, att inte hans hund kunde hoppa upp emellan dem, och han tog aldrig i henne, så att någon såg det, och aldrig heller, när ingen såg det, ty då visste han, att hennes hand träffade honom i ansiktet, så att handsken sprack och det röda sken fram i hela sin styrka. Det hände nog att hon det oaktat ibland gav honom ett dunk mitt i ansiktet, och ingen snäste hon värre än honom, men åt allt det skrattade han bara som de andra, så att aldrig förr hade där i lägret varit ett sådant stoj och kolorum.
Emellanåt tänkte han att knuta henne, men han skämdes för de andra, ty allting hördes genom tältet, och han fruktade, att de då så mycket lättare skulle ha gissat, hur det stod till och hur litet han kom någon vart med den pigan. Vänta, menade han, vi sitta väl en gång för oss inom lås och vägg. Vänta bara! Till dess får det gå, som det går.
- Hjälp, hjälp! ropade generalerna. Så hon bär sitt släp! Vi ska hålla i. Kors, kors, nej, men titta bara!
- Bär upp det, ni, sade hon. Bär upp det, ni! Det passar er.
Och så knuffades generalerna och buro upp hennes släp, både när hon gick till taffeln och därifrån.
Då hände det en afton, när hon satt mellan de drickande gubbarna, att en adjutant steg in tvehågsen och förläget. Han vände sig till Ogilvy.
- Törs jag vara uppriktig?
- Naturligtvis, min gosse.
- Och vad helst jag säger blir tillgivet?
- På min heder. Men säg bara ut det!
- Tsaren är på väg ut till lägret.
- Nåja, han är min nådige herre.
Adjutanten pekade på Lina Andersdotter.
- Tsaren har tycke för långa och brunhåriga, sade Ogilvy.
- Excellens, han har på sista dagarna ömsat smak!
- Gott. Kalla trupperna i vapen... och så fram med trespänd vagn!
Nu slogs alarm. Trummorna virvlade, hornen smattrade, vapnen skramlade, och tramp och rop fyllde natten. Dryckeslaget bröts, och Lina Andersdotter sattes i en rustvagn.
Bredvid bonden, som körde, sprang en soldat upp med en tänd lykta och hon hörde bonden sakta utfråga denne om ändamålet med flykten.
- Tsaren! svarade knekten entonigt och pekade med tummen över sin axel mot flickan.
Då kröp bonden samman som under en frostkall kåre och piskade de små lurviga hästarna allt vildare och vildare. Han hojtade och slog och jagade dem i dundrande galopp. Lyktskenet strök fram över granbuskarna och de brända gårdarna, och vagnen stötte och vacklade mellan stenarna och knakade i sina fogar.
Lina Andersdotter låg på ryggen i höet och såg på stjärnorna. Vart fördes hon hän? Vilka öden väntade? Hon undrade och undrade. Om handloven hängde armkedjan som en talisman, en borgen för fullbordelsen av Ogilvys underliga förutsägelse. Marodörernas drottning! Det klang så högtidligt, fast hon först så småningom hade utletat vad orden egentligen betydde. Hon strök och plockade på de små silverringarna och satte sig upp och granskade i lyktskenet den steniga vägen. Varsamt makade hon sig allt längre och längre bakut. Hon klättrade långsamt och obemärkt över vagnsgaveln och sänkte fötterna i marken. Skulle hon krossas och bli liggande? Några steg släpade hon med. Sedan förlorade hon fäste och stapplade och föll sönderriven bland buskarna.
Allt fjärmare dundrade rustvagnen med sitt galopperande trespann, och lyktskenet försvann. Då steg hon upp och torkade blodet från kinderna samt vandrade bort inåt de obanade skogarna.
När hon mötte förvildade flyktingar och de sågo hennes fagra ansikte, plockade de genast bär och svampar åt henne och följde med. Hon fick ett helt hov av trashankar och hon hanterade dem så illa, att de knappast tordes snudda vid hennes kläder, men ibland stucko de ned varandra. Slutligen tog hon tjänst hos en skepparhustru, som skulle segla med sin man till Danzig, och knappt började det skymma innan trashankarna kommo fram, en efter en, och togo hyra för ingenting. Skepparen satt på kajutan i månljuset och blåste skalmeja och prisade, att han hade fått så villig besättning, och aldrig hade gumman sett en starkare piga. Men knappt hade de stuckit ut på havet, så satte sig Lina Andersdotter bredvid skepparen med armarna i kors, och alla trashankarna lade sig på ryggen och sjöngo i ton med skalmejan.
- Tror ni jag vill skura era bunkar! sade hon.
- Slå henne, slå henne! ropade gumman, men skepparen makade sig bara närmare och blåste och blåste i sin skalmeja. Natt och dag gungade skutan på de blanka vågorna med slappa segel, och skepparen spelade för Lina Andersdotter, som dansade med sina trashankar, men nere i kajutan satt gumman och jämrade sig och grät.
När de kommo till Danzig stack skepparen pipan under armen och smög sig om natten med Lina Andersdotter och hennes trashankar från skutan. De gissade nu, att hon tänkte gå till de svenska trupperna i Polen och tvinga själva konungen att räcka henne handen.
När hon med sitt följe gnolande steg in bland de svenska trosskvinnorna, var där uppror och larm, ty i två dygn hade de suttit på sina vagnar utan mat, och den sista provianten lämnades åt marketentarna och delades mellan soldaterna. Då steg hon fram till första bästa korporal och satte händerna i sidorna.
- Skäms han inte, sade hon, att låta mina kvinnor svälta, när han ändå inte kan vara utan dem.
-
- Jag är Lina Andersdotter, marodörernas dronning, och nu tar han med sig fem man och följer oss.
Han såg på sin kapten, den oförvägne Jakob Elfsberg, och såg på hennes vackra ansikte och på sina knektar. Vad det led, ställde sig dessa omkring henne med sina musköter, och kvinnorna beväpnade sig med piskskaft och påkar. Om natten, när brandskenet färgade himmelen, steg konungen nyfiken i sadeln, och då den vilda hopen kom tillbaka med fullastade vagnar och oxar och får, jublade tropparna allt högre:
- Vivat kung Carolus! Vivat dronning Carolina!
Kvinnorna trängdes kring konungens häst, så att lakejerna måste hålla dem tillbaka, och Lina Andersdotter gick rakt fram emot honom för att få sitt handslag. Men då reste han sig i stigbyglarna och ropade över kvinnornas huvud till korporalen och de fem soldaterna:
- Det är bra maroderat, gossar!
Från den stunden ville hon aldrig höra konungen nämnas, och var hon mötte en man, slungade hon honom sina argaste otidigheter rätt i ansiktet, antingen han var simpel knekt eller general. När Malkum Björkman, den unge men för sina bragder och sår redan beryktade drabanten, räckte henne handen, lade hon i den hånfullt sin tomma och trasiga börs, och aldrig blev hon ondare än när hon hörde generalmajor Meyerfelt visslande rida framför sina dragoner eller igenkände överste Grothusens brungula kinder och ramsvarta peruk. Men låg en sårad stackare vid vägen, då bjöd hon de sista dropparna ur sin bleckflaska och lyfte honom på sin vagn. Frost och rispor barkade snart hennes kind. Högt på trosskärran satt hon med sitt piskskaft och kommenderade hela den galna eftertroppen av lösa kvinnor, lagvigda hustrur och tjuvaktiga sällar, som strömmat till från östan och västan, och när om nätterna eldskenet steg på himmelen, då visste soldaterna, att drottning Carolina var ute på plundringsfärd.
När efter dagar och år och efter det lustiga vinterkvarteret i Sachsen tropparna så tågade mot Ukraina, befallde konungen, att alla kvinnorna skulle lämna hären.
- Lär honom att hålla sig till sitt! mumlade Lina Andersdotter och åkte helt lugnt vidare.
Men när hären kom till Berezina, blev det sorl och jämmer bland kvinnorna. De samlades kring Lina Andersdotters kärra och vredo händerna och lyfte barnen i höjden.
- Vad har du nu att svara! Tropparna ha redan gått över floden och upprivit alla bryggorna bakom sig! De ha lämnat oss till pris åt kosackerna!
Hon satt med piskan i knät och höga stövlar, men på handloven blänkte ännu silverkedjan med sin turkos. Allt häftigare snyftade och kvidde runt henne de förrådda och ur de slutna trossvagnarna, som liknade lådor, framkröpo pudrade och målade sachsiska slinkor. Somliga hade till och med satinkjortlar och guldhalsband. Från alla sidor kommo kvinnor, som hon aldrig sett tillförene.
- Schmutzige Dirnen! mumlade hon. Nu får jag äntligen bese det smugglegods, som kaptenerna och löjtnanterna fört med sig i sina vagnar. Vad ha ni bland mina fattiga trosskäringar att beställa! Men nu få vi alla lära, vad mannen går för, när hans matsäcksknyte blir för lätt.
Då ryckte de henne i kläderna och anropade henne som om hon ensamt kunnat besegla deras öde.
- Är det ingen, sade hon, som kan psalmen: När jag blir förd i mörksens dal? Sjung den, sjung den!
Några av kvinnorna uppstämde psalmen med kvävda röster och nästan viskande, men de andra störtade ned till floden och uppletade båtar och brospillror och rodde sig över. Var och en, som hade en man eller en käraste vid hären, hoppades att till sist dock bli mottagen och dold, men alla de värsta dravelskvinnorna, som varken hörde till höger eller vänster, de stodo med sina trasor eller sina smaklöst utspökade kjortlar kvar i ring om Lina Andersdotter, och svärmar av kosacker, som satt över floden för att uppsnappa efterblivna marodörer, smögo på knä fram mellan buskarna.
Då veknade hennes hjärta och hon steg ned från vagnen.
- Stackars barn! sade hon och klappade slinkorna på kinden. Stackars barn, jag skall inte lämna er... Men nu få ni ta' mig fan, bedja till Gud, att han gör edra blodröda synder vita, för jag har intet annat att bjuda er, än att skämma ut männen och dö en hederlig död.
Hon öppnade vagnslocket och framletade bland sitt rovgods några pikar och polska sablar och satte dem i handen på de sakta sjungande kvinnorna. Därefter fattade hon själv en musköt utan kula och krut, och väntande ställde hon sig hos de andra kring kärran. Så stodo de i solnedgångens ljus överst på stranden.
Då kvinnorna på floden sågo kosackerna rusa fram till kärran och nedhugga en efter en, i tanke, att det var förklädda män, ville de vända sina båtar, och soldaterna sprungo från sitt befäl tillbaka ned mot vattnet och gåvo eld.
- Vivat kung Carolus! ropade de tusenstämmigt om varandra. Och
vivat... Nej, det är för sent! Si, si! Det är dronning Carolina, som
mitt bland skökorna dör jungfru med musköten i hand!
